Iskall tobak

Jag har inget principiellt mot rökare, de är också människor. Rökte för övrigt själv i ett antal år, men det är inget jag är stolt över.
Rökning är ju ett ovanligt korkat nöje. Förutom de vanliga hälsoaspekterna så framstår miljöaspekten som en stark anledning till att lägga av.
Hörde en intervju med en pensionerad medicine professor (tror jag han var) som berättade att det inte finns någon gröda som besprutas så hårt som tobak. Det känns ju inte så fräscht, om man säger så.
Dessutom, vilket var intressantare, menade han att eftersom blodkärlen hos rökare drar ihop sig så mycket (och det har jag ett starkt minne av från min egen tid som tobaksbrukare) att de har svårare att hålla värmen i kroppen. Vilket gör att de ofta har det varmare inomhus än andra. Enligt honom skulle vår genomsnittliga inomhustemperatur sänkas med tre grader om alla slutade röka. Vilken energivinst i ett större perspektiv! Ett riktigt bra skäl till att fimpa tycker jag.

Morgonbussen

Morgonstund har förbanne mig inte mycket guld i mund. Särskilt inte på bussen in till stan. Från vår avlägsna – i förhållande till Stockholm C – bostadsort går det ledbussar, bussar som är dubbelt så långa som vanliga bussar och därför ledade på mitten för att de ska kunna komma runt gathörnen.
Min hållplats är nummer två på sträckan. Inga som helst problem att hitta sittplats med andra ord. Jag sätter mig avskilt och långt bak i bussens "svans" för att få lugn och ro att slumra under de ca 30 minuter det tar att komma in till Centralen.
Men icke! Oftast är högtalarutropen vid varje hållplats ljudliga nog att väcka döda.
Varför har man högtalarutrop för varje hållplats fastän i princip ingen kliver av förrän inne i centrum?
Dessutom kliver det alltid på några extrempigga kamrater som redan från dagisåldern präglats in i en bergsprängarmässig samtalston.
Varför samtalar vissa så högljutt fast de sitter på ungefär 15 centimeters avstånd från varandra? Har de ingen integritet?
De som inte har kamrater med sig på själva bussen känner sig ofta manande att börja sin dag med att prata med alla de känner på mobiltelefon. Ingen av oss medpassagerare behöver missa en stavelse där heller.
Varför pratar vissa så högt med varandra på mobiltelefon? Har de ingen integritet?
Dessutom envisas chauffören med att ha alla bussens lysrör tända – ett ilsket vitt stickande ljus som det bara inte går att komma undan – fast det finns mjukare lampor över varje säte.
Förslag: Dela in bussen för alla på samma sätt som man gör för hundägare – hundar får sitta längst bak. Där trivs också vi som vill ha lugn och ro och en mjukstart på dagen. Låt det bli en prat-, mobilprat-, högtalar- och lysrörsfri zon. De som inte klarar det får plats i främre delen av bussen, alltså före knixen på mitten. Bra för alla, ingen nämnd, ingen glömd.

Hårt väder

Vad heter den där plexiglashyddan som finns på busshållplatser? Den där som man knycklar sig in i för att läsa tidtabellen och komma undan regn och blåst.
Det är ju ingen svår fråga – den heter "busskur" i folkmun.
Härförleden gick jag en skrivarkurs som handlade mycket om ord; allmänna ord, fackord och perifera ord bland annat. En av deltagarna jobbar på SL och hon berättade att man där envisas med att i alla kontakter med allmänheten kalla busskuren (ett allmänt ord) för väderskydd (ett perifert ord) trots många påpekanden om att folk i gemen faktiskt säger busskur. Överheten på SL anser att vi ska uppfostras till att använda det i princip SL-interna ordet väderskydd i stället.
"De kan väl äta bakelser!", sade Marie Antoinette från ungefär samma avstånd till folket som SL-ledningen står på.

Hål i huvudet

Jag är piercad. Fast på ett väldigt traditionellt sätt, åtminstone ur ett svenskt lagomperspektiv. Hål i öronen – ett i varje öra. Där kan jag ha örhängen av för stunden lämpliga sorter; olika örhängen efter socialt sammanhang eller klädval.
Piercing – håltagning på mer eller mindre uppenbara ställen – har blivit något av en folksport idag, bland yngre människor i alla fall. Det som frapperar mig är att det som de piercade stoppar in i sina nya hål i kroppen i stort sett alltid är av samma material – silver – och ser ut att ha formgivits av samma designer – organiska och "helgjutna" former. Gärna med lite fornnordisk stuns.
So much för att uttrycka "sitt eget unika jag" genom piercing... Inte en guldknopp i en tunga eller navel så långt ögat kan se. Eller något annat material (inser att viss försiktighet krävs, men ändå – titan, kanske?!) eller någon avvikande form. Är inte det konstigt att allt är så totalt mainstream? Det känns faktiskt rätt "wild 'n crazy" att variera örhängen från dag till dag om man jämför.
Själva företeelsen piercing är ju inte någon nyhet i vår historia. Mänskligheten har smyckat sig ända sedan den blev värd att kallas mänsklighet. Man väljer att smycka sig för att sticka ut i gruppen. Eller för att visa sin tillhörighet till gruppen. Eller bägge. Men det som "de piercade" (då räknar jag alltså inte in gammeltantsgruppen dit jag hör) smyckar sig med är samma för alla, rätt karaktärslöst om jag får tycka det. Gother och förortsbabes har samma grejor i ögonbrynen, om man säger så.
Föreligger det ett dolt monopol på bröstvårts-, navel-, tung-, öronbryns-, nässmycken o s v?
Inte vet jag. Men det skulle vara roligt att se något annorlunda någon gång. Då skulle jag kunna betrakta företeelsen som ett sätt att markera identitet.

En mig närstående kommenterar piercing så här: "Fattar inte varför man överhuvudtaget ska pierca sig! Vi har ju alla de hål i kroppen vi behöver redan!" Det kan man i och för sig hålla med om. Men som sagt, det är svårt att kliva ur stenåldersmänniskans skor. (Skor? Stenåldersmänniska? Jaja...)


-- Nu kom en annan fundering för mig: finns det överhuvudtaget clips längre? När jag tog hål i öronen var ett starkt skäl att clips gjorde så ont att ha på sig, rena mordet på ens örsnibbar. Sedan dess har jag inte ens reflekterat över förekomsten av clips. Jag måste nog ge mig ut på clips-exkursion. --

Ungdomlighetens baksida

Sedan ett bra tag har butikerna översvämmats av skönhetskrämer i små söta runda burkar. Ultra lifting, åtstramande, anti-ageing, rynkborttagande, revitalifting, återfuktande, soothing, mjukgörande... ja, du vet, ”för att vi är värda det” (vi som nått hängande-hud-åldern alltså).
Små burkar, lite innehåll, tar snabbt slut. En fråga inställer sig hos oss miljöterroriserade: hur sopsorterar man dem? Vad är de egentligen gjorda av för material?
De flesta är förvisso av färgat glas med hårdplastlock, klockrent.
Men en del är tveksamma – är det kanske porslin istället? Var lägger man sånt? Inte i färgat-glas-behållaren i alla fall!
Så står jag där med min goda vilja och gräsligt dåligt samvete för min okunskap som gör att jag för enkelhetens skull slänger burken i vanliga hushållssoporna.
Vart tog de gamla hederliga blåa platta Niveaburkarna, vägen? Där var det ingen tvekan om vilken behållare som gällde.
Å andra sidan var återvinningsbehållare inte ens påtänkta på den tiden.

Välkommen till familjen

Igår damp oväntat ett kuvert med tidskriften Forskning & Framsteg ned i brevlådan. Det är säkert 20 år sedan jag läste den senast. Endera har jag ordnat prenumeration för inte så länge sedan, men minns inte hur och varför. Eller så är det en present från min nya arbetsgivare.
Adressen var handskriven på kuvertet och på själva tidningen satt en blå post it-lapp, där det stod, också handskrivet, ”Välkommen! /F&F”
Tala om varumärkesbygge! Om jag varit det minsta tveksam över om jag egentligen ville ha den där prenumerationen eller inte så gick den tvekan omedelbart över med den lilla gesten. Personligt bemötande är så ovanligt att man nästan blir lite rörd när det händer. Nu känner jag mig som stolt medlem i familjen Forskning & Framsteg-läsare. Så ska en kund hanteras!

Ett erbjudande att hålla ögonen på

I TV-reklam från en av våra större optikerkedjor: "För bara 990 kr i tillägg skräddarsyr vi dina progressiva glasögon."
Va'?!
Jag har haft glasögon sedan jag var tre år och har alltid trott att det är just det som optiker har till främsta uppgift att stå till tjänst med (utan tillägg på priset): se till att jag får glasögon som är anpassade till just mitt synfel. Det är ju det som ska göra skillnaden mellan glasögon från optikern och de glasögon man köper på Apoteket eller hos Clas Ohlson eller på macken. Eller har jag missat något väsentligt här?

Årets utmärkelse

Igår korade Handelns Utredningsinstitut Årets Julklapp 2007. Det blev GPS-navigatorn.
Kriterierna för Årets Julklapp är att den ska
- representera vår tid
- vara en nyhet/ett nyväckt intresse
- ha högt försäljningsvärde/säljas i stort antal.
Det har jag inga synpunkter på.
Det som jag tycker är konstigt är att man kan ge en utmärkelse innan tidpunkten för mätningen om alla kriterier är uppfyllda har infallit. Det borde ju rimligen vara så att först på juldagen vet vi om detta verkligen är Årets julklapp, i fråga om antal sålda enheter. Annars är det lite som att utse Årets fotbollsspelare 2008 redan nu.
Visst, säkert kan man redan nu se att försäljningen av GPS-mottagare är på uppgång – men tänk om en helt annan sak, t ex radiostyrda stridshelikoptrar i lagom vardagsrumsstorlek, skulle gå om på upploppet?
Och är det inte så att utkorandet i sig skapar en självuppfyllande profetia? Suget efter GPS-navigatorer kanske blir större just i och med att produkten blivit utsedd till Årets Julklapp. Självklart att den säljs i stort antal…

Irriterande plastigt

Finns det något jag tycker det borde vara straffskatt på – för avsändarna, inte mottagarna förstås – så är det plastomslag på reklamtrycksaker. Oljekris eller inte, plastomslagen är ett fullständigt idiotiskt utnyttjande av naturresurser.
Många trycksaker klarar leverans utan inplastning, så varför inte alla?
Handgreppet att slita av plasten från trycksaken och gå med den till papperskorgen tar min tid, inte mycket men dock. Självklart är det en poäng för avsändaren att jag måste ägna tid åt trycksaken, det tvingar mig ju att se den i mängden reklam. Men det blir en irriterande avvikelse från trycksakens transport från brevlådan till återvinningen - i mitt fall ligger återvinningen mellan brevlådan och papperskorgen och därmed blir papperskorgsresan en logistisk anomali. Det händer Ytterst Sällan att jag är intresserad av trycksakens innehåll.
När jag tänker efter så är det inte bara reklamtrycksaker som är inslagna i plast. Även bokklubbar och andra har förfallit till bruket. Jag får väl helt enkelt bojkotta de bokklubbar som plastar sina månadsutskick. Så!

Min vänstra fot

Min vänstra fot är större än min högra fot. Inte ens ett halvnummer större skulle jag tro, men absolut större.
Det är inte så konstigt, den människa är väl inte född som är helt symmetrisk. Jag tror (om än inte 100 procent säker) att varje människas vänsterfot är större än den högra, att vår ”hjärtsida” är kraftigare byggd.
Därför undrar jag varför alla skoaffärer använder högerskor som provskor? När man tänker köpa skor och har lyckats prova sig fram till en högersko som passar bra, så måste man komma ihåg att 1) högerfoten är lite mindre och 2) den sko som passar har provats av flera och därmed lästats ut lite. När expediten väl fått fram matchande vänstersko från de hemliga gömmorna bakom kulisserna så känns det inte som om det är ett par av samma skor utan två helt olika skor. Vänsterskon är mycket trängre.
Det vore smartare att skylta med vänsterskon, tycker jag. Går den på så kan man vara säker på att få på sig högerskon utan problem också.

Himmelska Fridens Torg – i Stockholm?

Igår när jag väntade på bussen på Odenplan kände jag mig som om jag befann mig på en helt annan plats eller i en helt annan tid än just där och då.
Från fönster och balkonger överallt hängde röda skynken, gardiner, scarves, handdukar...
Anledning: aktionsgruppen "Stoppa Odenplansgallerian" visar vad den tycker om utbyggnadsplanerna för Odenplan genom att hänga ut röda tygstycken till allmän beskådan på fasaderna.
I dagens nummer av Stockholm City bedyrar en av aktionsgruppens medlemmar att den röda färgen är vald för att den är en stoppfärg och att "Detta har varken med Burma eller kommunismen att göra".
Ändå inträder en känsla av att jag befinner sig mitt i en kommunistisk samhällsordning när jag ser upp mot alla de röda "vajande fanorna" på husfasaderna. Vilket känns lite absurt: det är ju knappast de illröda i vårt samhälle som bebor lägenheterna från förra sekelskiftet runt Odenplan.
Hade jag själv förmånen att bo där så kanske jag skulle ansluta mig till aktionsgruppen – men det vete tusan om jag ändå skulle vilja hänga ut en röd fana från balkongen. Den bär för mycket symbolik. En annan signalfärg kanske skulle göra fler benägna att engagera sig mot galleriabygget. Vad vet jag?

T-banemord

Metros huvudnyhet idag: "T-banemördare ännu på fri fot".
Illavarslande.
Det är början av spårtrafikens jobbigaste period på året – är det inte lövhalka så är det isbildning.
Vi kollektivtrafikanter lär få det svårt nog med resandet ändå. Att Stockholm ska behöva dras med en som mördar T-banor också, det är bara för mycket.

Körberg goes Di Leva?

Sambon och jag är hängivna sångprogramstittare; Singalong, Doobidoo, Så ska det låta... de går före det mesta annat på programtablån. Numera känner vi varandra så väl att vi vågar sjunga med i låtarna också. Hellre än bra visserligen, men ändå.
I senaste Doobidoo sjöng Sonja Aldén och Thomas Pettersson en låt av vår mest kosmiske medborgare Thomas Di Leva; "Vi har bara varandra..." (det kanske inte är titeln på låten, men alla vet vilken jag menar). De gjorde det bra men lite satiriskt, härmade Thomas egenartade uttal och så vidare.
Thomas Di Levas låtar är speciella, ofta vackra och alltid egna, inte tu tal om det. Vore det inte kul om det kom ut en platta av sorten "Kända artister tolkar Di Leva"? Tänk att få höra duktiga artister med stora röster sjunga Di Leva-låtar på fullaste allvar och tolka dem enligt eget sinne så att två olika storheter - materialet och uttolkaren - möts i ett givande utbyte. Jag tror det skulle kunna bli hur bra som helst.
Med detta inte sagt att det är något fel på Thomas Di Levas egna framföranden av sina låtar. Eller att just Tommy Körberg är den mest lämpade "coversångaren" i detta fall.

Rekommenderat

Häromkvällen såg vi en dvd-film på den relativt nyinskaffade jätteplattskärmen. Det var en snäll deckare och innan själva deckeriet startade kom denna text upp på skärmen:
"Rekommenderas från 7 år."
Vad menas egentligen med det? Att filmmakaren (eller Svenska Filminstitutet) rekommenderar alla som fyllt sju år att se denna film?
(Eller att om sju år ska denna film skickas i rekommenderat brev? --> Äh, jag kände själv att det var en riktigt krystad förklaring.)
Inte står det att rekommenderad minimiålder för att se filmen är sju år i alla fall. Tur att inte alla tolkar rekommendationen bokstavstroget. Tänk vad många skitfilmer vi skulle ha varit tvungna att se från sju års ålder i så fall.

Första raden, första dagen

Så. Nu har jag skapat min blogg, efter mycket funderande fram och tillbaka. "Vad har jag att säga som gör att jag måste ha en blogg?" har varit den stående frågan. Svar: Inte mycket, men so what?! Det kan vara roligt ändå. Och man vet aldrig, rätt var det är sätts pianotråden mellan öronen i sådan svängning så att en vettig tanke kommer ut. Det ska bli spännande!
I vilket fall, denna blogg kommer inte att behandla världsproblemen, än mindre lösningen på dem. Det lär mest bli vardagstrivialiteter och små betraktelser över mer eller mindre fantastiska fenomen och händelser i den dagliga omgivningen.
"Äkta plast" -- jag såg det i en 50-talsannons, eller om det var en varukatalog, kommer inte ihåg vilken vara det handlade om. Plast brukar vi i vår tid inte kalla äkta, men det är klart att plast är lika äkta som något annat. Äkta kan saker eller människor vara även om de inte glimmar som guld eller har en historia som sträcker sig tillbaka till Hedenhös.
Betraktelserna här kommer att bli lite av äkta plast tror jag; förhoppningsvis ok, men inte djuplodande och inte med några höga prestigekrav. Varken dyra eller heliga alltså.
Men gärna lite roliga och möjligen väl pratiga. Jaja.