En stor del av Sveriges befolkning får ångest av julen, ännu fler känner sig stressade av att köpa julklappar och alla förväntningar kring det. Dessutom blir väldigt många som arbetar i affär depressiva av att behöva höra samma julmelodier i butikshögtalarna om och om och om igen varje dag fram till jul.
Hörde en låt med någon liten pojke på radion i morse, som både till innehåll och melodi är essensen av ovanstående: ”Tomten, jag vill ha en riktig jul – en sån som man har när man är liten…”. Lyssna och dra täcket över dig.
onsdag 9 december 2009
söndag 6 december 2009
Muslimer vs. islamister
En bråkdel av muslimerna i Sverige är islamister, d v s anser att islam inte bara ska vara en privat del av livet utan genomsyra allt; det samhälleliga, politiska, ekonomiska, sociala o s v livet.
Ändå har islamisterna tillåtits ta på sig representantskapet för alla muslimer i frågor som har tyngd i den offentliga debatten. Det är de och inte de "vanliga" muslimerna som styr den samhälleliga/politiska agendan i de frågor som berör muslimer i Sverige.
Det är obekvämt och obehagligt för oss medelsvenssonar, som blir serverade sanningar endast från den minsta men mest högljudda delen av vår muslimska befolkning och därmed har svårt att skilja på de ena och de andra, och samtidigt ett totalt nedvärderande av den stora majoritet muslimer som inte lever enligt islamistiska värderingar.
Det enda man vill säga är: Sekulariserade och/eller icke-islamistiska muslimer, organisera er! Ta tillbaka er plats i den politiska debatten! Ta tillbaka er plats som förmedlare av underlag till beslutsfattarna! Låt inte islamisterna vara era självklara, men icke-valda icke-representativa, talesmän!
SVT2, Dokument inifrån – Slaget om muslimerna, 2009-12-06 kl 20.00: http://svtplay.se/v/1801023/dokument_inifran/slaget_om_muslimerna
Ändå har islamisterna tillåtits ta på sig representantskapet för alla muslimer i frågor som har tyngd i den offentliga debatten. Det är de och inte de "vanliga" muslimerna som styr den samhälleliga/politiska agendan i de frågor som berör muslimer i Sverige.
Det är obekvämt och obehagligt för oss medelsvenssonar, som blir serverade sanningar endast från den minsta men mest högljudda delen av vår muslimska befolkning och därmed har svårt att skilja på de ena och de andra, och samtidigt ett totalt nedvärderande av den stora majoritet muslimer som inte lever enligt islamistiska värderingar.
Det enda man vill säga är: Sekulariserade och/eller icke-islamistiska muslimer, organisera er! Ta tillbaka er plats i den politiska debatten! Ta tillbaka er plats som förmedlare av underlag till beslutsfattarna! Låt inte islamisterna vara era självklara, men icke-valda icke-representativa, talesmän!
SVT2, Dokument inifrån – Slaget om muslimerna, 2009-12-06 kl 20.00: http://svtplay.se/v/1801023/dokument_inifran/slaget_om_muslimerna
lördag 5 december 2009
Danstävlings-TV
Tv-tablåerna är fulla av tävlingar på olika områden där folk bedöms av domare eller blir bedömda av den tv-tittande allmänheten. Det är inte ofta man blir helt uppåt av ett sådant. Men idag har jag sett ett program som jag blev riktigt glad av, skratt och tårar om vartannat. "Dance you ass off" – ett antal människor med ordentlig viktminskning som mål deltar. Den som sett "Biggest looser" känner igen formatet (på människorna alltså). De tävlar på ungefär samma sätt som i "Let's dance", fast inte i modern dans utan med dagens typ av dans. Så himla härligt att se deras häftiga, glada gørbra "shakin' ass" – hela världen gungar!
fredag 23 oktober 2009
Vi säger "JA!" ... fast inte riktigt...
Nu har kyrkomötet bestämt att homosexuella får vigas i kyrkan. Bra tycker jag, trots eller tack vare min totala sekularisering: allas likhet bör råda likaväl inför Gud som inför lagen.
Men man kan fråga sig varför kyrkan ändå låter det vara upp till den enskilde prästen att bestämma om han/hon vill viga homosexuella eller inte. Det betyder ju att vår flata (!) kyrka till syvende och sist inte vågar ta steget fullt ut och göra ett rejält statement. I min svartvita syn på denna fråga finns det bara två lägen:
1) 100 procent JA till vigslar mellan homosexuella – passar det inte vissa präster så får de söka sig till/skapa ett samfund utanför Svenska Kyrkan som de blir nöjda med; eller
2) 100 procent NEJ till vigslar mellan homosexuella – passar det inte vissa homosexuella så får de söka sig till/skapa ett samfund utanför Svenska Kyrkan som de blir nöjda med.
Men man kan fråga sig varför kyrkan ändå låter det vara upp till den enskilde prästen att bestämma om han/hon vill viga homosexuella eller inte. Det betyder ju att vår flata (!) kyrka till syvende och sist inte vågar ta steget fullt ut och göra ett rejält statement. I min svartvita syn på denna fråga finns det bara två lägen:
1) 100 procent JA till vigslar mellan homosexuella – passar det inte vissa präster så får de söka sig till/skapa ett samfund utanför Svenska Kyrkan som de blir nöjda med; eller
2) 100 procent NEJ till vigslar mellan homosexuella – passar det inte vissa homosexuella så får de söka sig till/skapa ett samfund utanför Svenska Kyrkan som de blir nöjda med.
onsdag 14 oktober 2009
Farligare sitta än stå?
Nu är det lag på att man ska ha säkerhetsbälte på sig när man åker buss. I bussen jag åkte hem med idag satt det en liten skylt vid varje sittplats: "Lagkrav! Sätt på dig bältet!". Men samma buss kan transportera en bra stor mängd människor som står, endast hållande sig i stänger och stroppar. Hur går det ihop med säkerheten egentligen? Vid en kollision, vilka är det som slängs kors och tvärs, de som sitter eller står? Lite underligt är det.
söndag 30 augusti 2009
Att jobba eller inte jobba, det är frågan
Arbetslöshetsersättningen har blivit lägre sedan 2006. Det är förstås besvärligt för de arbetslösa. Men utgångspunkten för ersättningsnivåerna måste väl ändå vara att det rimligtvis ska löna sig bättre att arbeta än att gå på a-kassa.
I ett nyhetsreportage tillfrågades en arbetslös huruvida han tyckte att lägre a-kassa gav ett större incitament att skaffa jobb.
”Nej”, tyckte han. ”Det är fel att jag ska vara tvungen att ta ett jobb under min utbildnings-/erfarenhetsnivå för att jag inte har råd att säga nej på grund av låg a-kassa. Med högre ersättning kan jag vänta tills det kommer ett jobb ’på min nivå’ när det har blivit bättre tider igen längre fram.”
Jag tycker det är en rätt underlig inställning till arbete för brödfödan. Om man nu blir erbjuden ett jobb är det väl bättre att ta det – att kunna försörja sig själv och inte tära på statskassan – även om det är under ens nivå kompetensmässigt?! Att man tar ett jobb hindrar ju inte att man fortsätter söka ”det rätta” jobbet. Det kanske till och med är lättare att få ett lämpligare jobb om man har en anställning att visa upp när man söker, det talar i alla fall om att man är villig att göra rätt för sig!
I ett nyhetsreportage tillfrågades en arbetslös huruvida han tyckte att lägre a-kassa gav ett större incitament att skaffa jobb.
”Nej”, tyckte han. ”Det är fel att jag ska vara tvungen att ta ett jobb under min utbildnings-/erfarenhetsnivå för att jag inte har råd att säga nej på grund av låg a-kassa. Med högre ersättning kan jag vänta tills det kommer ett jobb ’på min nivå’ när det har blivit bättre tider igen längre fram.”
Jag tycker det är en rätt underlig inställning till arbete för brödfödan. Om man nu blir erbjuden ett jobb är det väl bättre att ta det – att kunna försörja sig själv och inte tära på statskassan – även om det är under ens nivå kompetensmässigt?! Att man tar ett jobb hindrar ju inte att man fortsätter söka ”det rätta” jobbet. Det kanske till och med är lättare att få ett lämpligare jobb om man har en anställning att visa upp när man söker, det talar i alla fall om att man är villig att göra rätt för sig!
lördag 22 augusti 2009
Vad är det som är så farligt?
Det pågår en kampanj mot homosexuella människor i Irak. Tortyr och mord är vardagsmat, man har hittat ett stort antal dödade på senare tid.
I ett tv-inslag berättade en man hur han var tvungen att fly från Irak på grund av sin sexuella läggning. ”Jag låg i min säng, det var mitt i vintern. Min mor kom in och grep mig runt halsen. Hon sade: ’Du är en äcklig människa. Jag har satt dig till världen men nu måste du dö, du är homosexuell.’ Så kallade hon in min bror, som hade en pistol för att skjuta mig där i sängen. Jag hoppade ut genom fönstret, fick gå på gatorna i bara kalsonger och T-shirt, men lyckades till sist fly.” (Knappast korrekt återgivet, men ändå.). Han lyckades fly till Sverige 2004, annars hade vi förstås inte hört hans historia.
Jag bara undrar, på vilket sätt är homosexualitet ett så stort hot att man måste ta till tortyr och mord för att stävja det? Homosexualitet är lika vanligt bland ”vanliga djur” som bland oss människor. Det är en del av naturen. Så varför känner sig många så hotade av det? Är homosexualitet samhällsfarligt på något sätt? I så fall hur, det undrar jag!
Egentligen borde vi väl i dessa befolkningsexplosionens dagar vara tacksamma för att det finns människor som söker sig till partners och förhållanden där fortplantning inte är det allom drivande. Heterosexualitet, som bidrar till ökad folkmängd, kanske är en större fara för världssamfundet?
En annan sak, verkar det inte som om homofobin är större bland män än bland kvinnor (även om ”den ömma modern” ovan motsäger detta – men vi får väl anta att hon är fullständigt hjärntvättad)? Den heteromaxade mannen känner sig mer hotad av bögar/flator än vad de flesta kvinnor gör. Kan det bero på att han är rädd att blir betraktad som ett sexobjekt av testosteronstinna hannar, för det är lite obehagligt? Ja, det är ju en jobbig situation, oftast vill man ju bli betraktad som ”människa” och inte som sexobjekt – i alla fall vill man helst själv avgöra när det ska handla om sex. Hoppsan, liknar möjligen detta en situation som många tjejer upplever i förhållande till vissa heteromaxade män?
I ett tv-inslag berättade en man hur han var tvungen att fly från Irak på grund av sin sexuella läggning. ”Jag låg i min säng, det var mitt i vintern. Min mor kom in och grep mig runt halsen. Hon sade: ’Du är en äcklig människa. Jag har satt dig till världen men nu måste du dö, du är homosexuell.’ Så kallade hon in min bror, som hade en pistol för att skjuta mig där i sängen. Jag hoppade ut genom fönstret, fick gå på gatorna i bara kalsonger och T-shirt, men lyckades till sist fly.” (Knappast korrekt återgivet, men ändå.). Han lyckades fly till Sverige 2004, annars hade vi förstås inte hört hans historia.
Jag bara undrar, på vilket sätt är homosexualitet ett så stort hot att man måste ta till tortyr och mord för att stävja det? Homosexualitet är lika vanligt bland ”vanliga djur” som bland oss människor. Det är en del av naturen. Så varför känner sig många så hotade av det? Är homosexualitet samhällsfarligt på något sätt? I så fall hur, det undrar jag!
Egentligen borde vi väl i dessa befolkningsexplosionens dagar vara tacksamma för att det finns människor som söker sig till partners och förhållanden där fortplantning inte är det allom drivande. Heterosexualitet, som bidrar till ökad folkmängd, kanske är en större fara för världssamfundet?
En annan sak, verkar det inte som om homofobin är större bland män än bland kvinnor (även om ”den ömma modern” ovan motsäger detta – men vi får väl anta att hon är fullständigt hjärntvättad)? Den heteromaxade mannen känner sig mer hotad av bögar/flator än vad de flesta kvinnor gör. Kan det bero på att han är rädd att blir betraktad som ett sexobjekt av testosteronstinna hannar, för det är lite obehagligt? Ja, det är ju en jobbig situation, oftast vill man ju bli betraktad som ”människa” och inte som sexobjekt – i alla fall vill man helst själv avgöra när det ska handla om sex. Hoppsan, liknar möjligen detta en situation som många tjejer upplever i förhållande till vissa heteromaxade män?
torsdag 20 augusti 2009
Bättre med massdiskriminering
Första gången jag såg den unga sydafrikanska löperskan på 800 m i friidrotts-VM, Caster Semenya, så tyckte jag spontant att hon såg mycket manlig ut. Och det må väl vara tillåtet. Men mycket riktigt så påbörjades snart en utredning om hon verkligen är tjej av födseln – eller om hon är kille.
Nu har tv-kommentatorerna berättat att tidigare (på 60-, 70-talen) så var det obligatoriskt med DNA-test för alla kvinnor som skulle delta i stora mästerskap för att fastställa att de verkligen var kvinnor. Obligatoriet togs bort bl a för att det uppfattades som diskriminerande för kvinnor. Och för att det är ett komplicerat test att göra.
Men ändå. Nog vore det bättre om alla deltagande idrottskvinnor fick göra ett DNA-test än att det blir som nu, i detta fall, när en enda tjej (?) pekas ut och ska testas. Det om något är väl diskriminerande om det nu visar sig att hon har de rätta kromosomerna?! Så länge alla tjejer dras över samma kam kan det väl inte uppfattas som diskriminering?
Sedan kan man förstås uppfatta det som diskriminerande att bara kvinnor ska DNA-testas; att man även borde kolla att alla idrottsmän verkligen är män. Men det känns ju knappast som om det finns någon risk för att det omvända förhållandet skulle gälla – vilken kvinna med hjärncellerna i behåll vill gå in och tävla som man i manlig friidrott?
Nu har tv-kommentatorerna berättat att tidigare (på 60-, 70-talen) så var det obligatoriskt med DNA-test för alla kvinnor som skulle delta i stora mästerskap för att fastställa att de verkligen var kvinnor. Obligatoriet togs bort bl a för att det uppfattades som diskriminerande för kvinnor. Och för att det är ett komplicerat test att göra.
Men ändå. Nog vore det bättre om alla deltagande idrottskvinnor fick göra ett DNA-test än att det blir som nu, i detta fall, när en enda tjej (?) pekas ut och ska testas. Det om något är väl diskriminerande om det nu visar sig att hon har de rätta kromosomerna?! Så länge alla tjejer dras över samma kam kan det väl inte uppfattas som diskriminering?
Sedan kan man förstås uppfatta det som diskriminerande att bara kvinnor ska DNA-testas; att man även borde kolla att alla idrottsmän verkligen är män. Men det känns ju knappast som om det finns någon risk för att det omvända förhållandet skulle gälla – vilken kvinna med hjärncellerna i behåll vill gå in och tävla som man i manlig friidrott?
måndag 10 augusti 2009
Tröttsamt i tandkrämsträsket
I dagarna går det en TV-reklam som säger att tandkrämen ”Colgate Sensitive Multiprotection ger dig allt som alla andra tandkrämer gör – så byt idag, en gång för alla!” (eller något i den stilen).
Om nu Colgate Sensitive Multiprotection har alla funktioner – plackborttagande, vitgörande, fluor, milt mot tandkött… ja, allt vad det nu kan vara – så undrar man varför Colgate ändå har 14 (!) andra tandkrämsvarianter i sitt sortiment. Borde de andra inte ha blivit bortrationaliserade då mirakeltandkrämen Colgate Sensitive Multiprotection gjorde entré?
Eller om det nu är så att mirakeltandkrämen inte innehåller allt som alla andra tandkrämer innehåller, varför petar inte Colgate in allt det som alla andra tandkrämer innehåller i den? Så skulle vi slippa vi stå och vela framför 15 varianter i tandkrämshyllan i butiken nästa gång, andra märken oräknade.
Om nu Colgate Sensitive Multiprotection har alla funktioner – plackborttagande, vitgörande, fluor, milt mot tandkött… ja, allt vad det nu kan vara – så undrar man varför Colgate ändå har 14 (!) andra tandkrämsvarianter i sitt sortiment. Borde de andra inte ha blivit bortrationaliserade då mirakeltandkrämen Colgate Sensitive Multiprotection gjorde entré?
Eller om det nu är så att mirakeltandkrämen inte innehåller allt som alla andra tandkrämer innehåller, varför petar inte Colgate in allt det som alla andra tandkrämer innehåller i den? Så skulle vi slippa vi stå och vela framför 15 varianter i tandkrämshyllan i butiken nästa gång, andra märken oräknade.
torsdag 6 augusti 2009
”Åh, vad jag är kränkt!”
I Sverige blir vi ”kränkta” för minsta lilla. Jag råkar få en knuff i konsumkön – åååh, vad kränkande! Varje år ska jag deklarera min inkomst – hela skattesystemet är tamejtusan en kränkning av oss hederligt arbetande vanliga människor! Någon går före upp på bussen – vilken människa, jag blir så kränkt! Någon tittar på mig på ett menande sätt – ingen respekt, jag är kränkt, jag sticker kniven i honom!!
Nu har det kommit en ny bok om fenomenet, enligt uppgift en provokativ bok. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter den, av David Eberhard (Prisma). I beskrivningen av den står det: ”Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som en allvarlig kränkning av integriteten. Ju bättre vi får det, desto mer klagar vi.” Jag har inte läst den själv, men tycker det låter spännande.
Det är ju ett val man gör, att känna sig kränkt. Jag kan välja att anse att knuffen i konsumkön förmodligen var en olyckshändelse istället för en fysisk handling riktad mot min person. Jag kan välja att ”dom däruppe" antagligen inte kräver in min deklaration för att jävlas med just mig, utan för att fördela välfärden på ett så rättvist sätt som möjligt. Och så vidare. Det är i sanning konstigt att så många av oss väljer den väg som ger mest negativa känslomässiga påslag, nämligen att känna sig kränkt, istället för att se på omgivningen med positiva ögon. Vi kan anta att det hör samman med bristande självkänsla.
Respekt förresten, när blev att "visa respekt" synonymt med att vara rädd för någon? Respekt har blivit något man tilltvingar sig. Det var bättre när det var något man förtjänade.
Ps. Det är inte lätt att leva som man lär. Jag gick och kände mig kränkt i ungefär två år av en möbel som jag tyckte var i vägen. OK, den var verkligen i vägen i två år, men behövde jag känna mig kränkt för det? Troligen inte.
Nu har det kommit en ny bok om fenomenet, enligt uppgift en provokativ bok. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter den, av David Eberhard (Prisma). I beskrivningen av den står det: ”Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som en allvarlig kränkning av integriteten. Ju bättre vi får det, desto mer klagar vi.” Jag har inte läst den själv, men tycker det låter spännande.
Det är ju ett val man gör, att känna sig kränkt. Jag kan välja att anse att knuffen i konsumkön förmodligen var en olyckshändelse istället för en fysisk handling riktad mot min person. Jag kan välja att ”dom däruppe" antagligen inte kräver in min deklaration för att jävlas med just mig, utan för att fördela välfärden på ett så rättvist sätt som möjligt. Och så vidare. Det är i sanning konstigt att så många av oss väljer den väg som ger mest negativa känslomässiga påslag, nämligen att känna sig kränkt, istället för att se på omgivningen med positiva ögon. Vi kan anta att det hör samman med bristande självkänsla.
Respekt förresten, när blev att "visa respekt" synonymt med att vara rädd för någon? Respekt har blivit något man tilltvingar sig. Det var bättre när det var något man förtjänade.
Ps. Det är inte lätt att leva som man lär. Jag gick och kände mig kränkt i ungefär två år av en möbel som jag tyckte var i vägen. OK, den var verkligen i vägen i två år, men behövde jag känna mig kränkt för det? Troligen inte.
Tillbaka – tror jag...
Jag fick en snäll kommentar av en okänd läsare, om att det var länge sedan jag skrev. Och det var det ju. Tänkte försöka ta upp denna blogg med aningens mer regelbundenhet igen, även om jag aldrig kommer att kunna garantera en viss periodicitet. Men ett inlägg någon gång ibland ska jag väl kunna åstadkomma i alla fall.
fredag 20 februari 2009
Antikterrorn
Numera vågar man knappt peta på sina gamla prylar av rädsla att man ska råka putsa bort antikvärdet på dem. Antikrundan har beslagit oss med handklovar på något sätt och satt våra gamla prylar på piedestal. Därför var det avsnitt som sändes häromsistens befriande: en dam kom in med en schäslong (chaisse longue) av äldre snitt, kanske 1800-tal, snirklig och utsirad björkstomme, med rätt sliten klädsel i guld och blommigt.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.
tisdag 17 februari 2009
Kreativ förstörelse
Vad är konst egentligen? Två gånger på kort tid har konstfackelever råkar i blåsväder, eftersom de inte har samma syn som de flesta med- och motmänniskor på vad som är konst. En lade in sig på psyket och betraktade det som någon slags installation (?). En annan filmade en klottrares framfart i tunnelbanan. Bägge kostsamma historier för medborgarna.
För att överhuvudtaget något ska betraktas som konst måste väl ändå resultatet av den konstnärliga processen på något sätt tillföra något positivt i samhället. Något som de flesta bejakar och vill ha, eller åtminstone har förståelse för att andra kan vilja ha.
Det kan man väl knappast säga att de här konstfackelevernas konstnärliga processer har resulterat i. Det verkar snarare som om dessa personer saknar förmågan att skapa något värdefullt, men ändå måste få visa upp sig till varje pris.
(Här kommer jag osökt att tänka på en strandraggare på Rhodos för en himla massa år sedan. Ute på hopptornet drabbades han av väldigt jobbig konkurrens i form av svenska simhoppare. Vad skulle han göra för att återta uppmärksamheten??! Det enda han kunde tänka på var att dra ned badbyxorna till vristerna när han hoppade. Ganska patetiskt.)
Jag tycker nog att jag har en ganska tillåtande syn på vad som är konst, möjligen har jag lite svårt för gråtande barn och fiskargubbar och även sådant som äcklar på olika sätt, som den där utställningen för ett antal år sedan som bestod av använda kalsonger. Men jag vill inte stå för kostnaderna för kvasikonstnärers exhibitionistiska idiotier. De kan själva ta ansvaret för sin kreativa förstörelse (som är en ny, men förmodligen inte helt accepterad, konstgenre enlig en kännare) tycker jag, och stå för 100 procent av kostnaderna för sitt ”konstnärliga skapande”. Och helst städa efter sig också.
För att överhuvudtaget något ska betraktas som konst måste väl ändå resultatet av den konstnärliga processen på något sätt tillföra något positivt i samhället. Något som de flesta bejakar och vill ha, eller åtminstone har förståelse för att andra kan vilja ha.
Det kan man väl knappast säga att de här konstfackelevernas konstnärliga processer har resulterat i. Det verkar snarare som om dessa personer saknar förmågan att skapa något värdefullt, men ändå måste få visa upp sig till varje pris.
(Här kommer jag osökt att tänka på en strandraggare på Rhodos för en himla massa år sedan. Ute på hopptornet drabbades han av väldigt jobbig konkurrens i form av svenska simhoppare. Vad skulle han göra för att återta uppmärksamheten??! Det enda han kunde tänka på var att dra ned badbyxorna till vristerna när han hoppade. Ganska patetiskt.)
Jag tycker nog att jag har en ganska tillåtande syn på vad som är konst, möjligen har jag lite svårt för gråtande barn och fiskargubbar och även sådant som äcklar på olika sätt, som den där utställningen för ett antal år sedan som bestod av använda kalsonger. Men jag vill inte stå för kostnaderna för kvasikonstnärers exhibitionistiska idiotier. De kan själva ta ansvaret för sin kreativa förstörelse (som är en ny, men förmodligen inte helt accepterad, konstgenre enlig en kännare) tycker jag, och stå för 100 procent av kostnaderna för sitt ”konstnärliga skapande”. Och helst städa efter sig också.
lördag 24 januari 2009
En händig affärsidé
Jag har sett programmet Arga snickaren på TV och kom då på en möjlig affärsidé för duktiga hantverkare. Det är så många som vill reparera och renovera sina hem, men som inte har pengarna att hyra in hantverkare för att göra jobbet. Så då försöker de själva, med varierande resultat. Ofta blir det aldrig färdigt för man har tagit sig vatten över huvudet, kompetensen räcker helt enkelt inte. Tänk om man då kunde hyra in en snickar-/rörkrökar-/murar- e d "konsult"?! Alltså en hantverkare som kommer och jobbar någon eller ett par timmar och under tiden berättar allt om hur man gör, och man får ställa alla dumma frågor man vill. Efter den "kursen" så skulle man kunna fortsätta själv och göra färdigt, eller åtminstone komma en bra bit till på väg, utan att det kostar skjortan. Det vore guld värt – i alla fall för mig som tjej. Killar har ju som bekant lite svårare att ta hjälp…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
