Antikterrorn

Numera vågar man knappt peta på sina gamla prylar av rädsla att man ska råka putsa bort antikvärdet på dem. Antikrundan har beslagit oss med handklovar på något sätt och satt våra gamla prylar på piedestal. Därför var det avsnitt som sändes häromsistens befriande: en dam kom in med en schäslong (chaisse longue) av äldre snitt, kanske 1800-tal, snirklig och utsirad björkstomme, med rätt sliten klädsel i guld och blommigt.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.

Kreativ förstörelse

Vad är konst egentligen? Två gånger på kort tid har konstfackelever råkar i blåsväder, eftersom de inte har samma syn som de flesta med- och motmänniskor på vad som är konst. En lade in sig på psyket och betraktade det som någon slags installation (?). En annan filmade en klottrares framfart i tunnelbanan. Bägge kostsamma historier för medborgarna.

För att överhuvudtaget något ska betraktas som konst måste väl ändå resultatet av den konstnärliga processen på något sätt tillföra något positivt i samhället. Något som de flesta bejakar och vill ha, eller åtminstone har förståelse för att andra kan vilja ha.

Det kan man väl knappast säga att de här konstfackelevernas konstnärliga processer har resulterat i. Det verkar snarare som om dessa personer saknar förmågan att skapa något värdefullt, men ändå måste få visa upp sig till varje pris.

(Här kommer jag osökt att tänka på en strandraggare på Rhodos för en himla massa år sedan. Ute på hopptornet drabbades han av väldigt jobbig konkurrens i form av svenska simhoppare. Vad skulle han göra för att återta uppmärksamheten??! Det enda han kunde tänka på var att dra ned badbyxorna till vristerna när han hoppade. Ganska patetiskt.)

Jag tycker nog att jag har en ganska tillåtande syn på vad som är konst, möjligen har jag lite svårt för gråtande barn och fiskargubbar och även sådant som äcklar på olika sätt, som den där utställningen för ett antal år sedan som bestod av använda kalsonger. Men jag vill inte stå för kostnaderna för kvasikonstnärers exhibitionistiska idiotier. De kan själva ta ansvaret för sin kreativa förstörelse (som är en ny, men förmodligen inte helt accepterad, konstgenre enlig en kännare) tycker jag, och stå för 100 procent av kostnaderna för sitt ”konstnärliga skapande”. Och helst städa efter sig också.