All inclusive

I mars blev en veckas semestervistelse på sydligare och soligare ort äntligen av. Med stor tvekan bokade vi en ”all inclusive”-resa, mest av allt för att det var det enda som erbjöds just där och då. Alla måltider inklusive dryck ingick alltså i hotellpriset. Vilket naturligtvis är ett incitament till att stanna på hotellet istället för att besöka lokala restauranger. Det känns lite konstigt. En av poängerna med att resa utomlands är ju att stifta bekantskap med kulturen och mattraditionerna på resmålet.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.