Ungdomlighetens baksida

Sedan ett bra tag har butikerna översvämmats av skönhetskrämer i små söta runda burkar. Ultra lifting, åtstramande, anti-ageing, rynkborttagande, revitalifting, återfuktande, soothing, mjukgörande... ja, du vet, ”för att vi är värda det” (vi som nått hängande-hud-åldern alltså).
Små burkar, lite innehåll, tar snabbt slut. En fråga inställer sig hos oss miljöterroriserade: hur sopsorterar man dem? Vad är de egentligen gjorda av för material?
De flesta är förvisso av färgat glas med hårdplastlock, klockrent.
Men en del är tveksamma – är det kanske porslin istället? Var lägger man sånt? Inte i färgat-glas-behållaren i alla fall!
Så står jag där med min goda vilja och gräsligt dåligt samvete för min okunskap som gör att jag för enkelhetens skull slänger burken i vanliga hushållssoporna.
Vart tog de gamla hederliga blåa platta Niveaburkarna, vägen? Där var det ingen tvekan om vilken behållare som gällde.
Å andra sidan var återvinningsbehållare inte ens påtänkta på den tiden.

Välkommen till familjen

Igår damp oväntat ett kuvert med tidskriften Forskning & Framsteg ned i brevlådan. Det är säkert 20 år sedan jag läste den senast. Endera har jag ordnat prenumeration för inte så länge sedan, men minns inte hur och varför. Eller så är det en present från min nya arbetsgivare.
Adressen var handskriven på kuvertet och på själva tidningen satt en blå post it-lapp, där det stod, också handskrivet, ”Välkommen! /F&F”
Tala om varumärkesbygge! Om jag varit det minsta tveksam över om jag egentligen ville ha den där prenumerationen eller inte så gick den tvekan omedelbart över med den lilla gesten. Personligt bemötande är så ovanligt att man nästan blir lite rörd när det händer. Nu känner jag mig som stolt medlem i familjen Forskning & Framsteg-läsare. Så ska en kund hanteras!

Ett erbjudande att hålla ögonen på

I TV-reklam från en av våra större optikerkedjor: "För bara 990 kr i tillägg skräddarsyr vi dina progressiva glasögon."
Va'?!
Jag har haft glasögon sedan jag var tre år och har alltid trott att det är just det som optiker har till främsta uppgift att stå till tjänst med (utan tillägg på priset): se till att jag får glasögon som är anpassade till just mitt synfel. Det är ju det som ska göra skillnaden mellan glasögon från optikern och de glasögon man köper på Apoteket eller hos Clas Ohlson eller på macken. Eller har jag missat något väsentligt här?

Årets utmärkelse

Igår korade Handelns Utredningsinstitut Årets Julklapp 2007. Det blev GPS-navigatorn.
Kriterierna för Årets Julklapp är att den ska
- representera vår tid
- vara en nyhet/ett nyväckt intresse
- ha högt försäljningsvärde/säljas i stort antal.
Det har jag inga synpunkter på.
Det som jag tycker är konstigt är att man kan ge en utmärkelse innan tidpunkten för mätningen om alla kriterier är uppfyllda har infallit. Det borde ju rimligen vara så att först på juldagen vet vi om detta verkligen är Årets julklapp, i fråga om antal sålda enheter. Annars är det lite som att utse Årets fotbollsspelare 2008 redan nu.
Visst, säkert kan man redan nu se att försäljningen av GPS-mottagare är på uppgång – men tänk om en helt annan sak, t ex radiostyrda stridshelikoptrar i lagom vardagsrumsstorlek, skulle gå om på upploppet?
Och är det inte så att utkorandet i sig skapar en självuppfyllande profetia? Suget efter GPS-navigatorer kanske blir större just i och med att produkten blivit utsedd till Årets Julklapp. Självklart att den säljs i stort antal…

Irriterande plastigt

Finns det något jag tycker det borde vara straffskatt på – för avsändarna, inte mottagarna förstås – så är det plastomslag på reklamtrycksaker. Oljekris eller inte, plastomslagen är ett fullständigt idiotiskt utnyttjande av naturresurser.
Många trycksaker klarar leverans utan inplastning, så varför inte alla?
Handgreppet att slita av plasten från trycksaken och gå med den till papperskorgen tar min tid, inte mycket men dock. Självklart är det en poäng för avsändaren att jag måste ägna tid åt trycksaken, det tvingar mig ju att se den i mängden reklam. Men det blir en irriterande avvikelse från trycksakens transport från brevlådan till återvinningen - i mitt fall ligger återvinningen mellan brevlådan och papperskorgen och därmed blir papperskorgsresan en logistisk anomali. Det händer Ytterst Sällan att jag är intresserad av trycksakens innehåll.
När jag tänker efter så är det inte bara reklamtrycksaker som är inslagna i plast. Även bokklubbar och andra har förfallit till bruket. Jag får väl helt enkelt bojkotta de bokklubbar som plastar sina månadsutskick. Så!

Min vänstra fot

Min vänstra fot är större än min högra fot. Inte ens ett halvnummer större skulle jag tro, men absolut större.
Det är inte så konstigt, den människa är väl inte född som är helt symmetrisk. Jag tror (om än inte 100 procent säker) att varje människas vänsterfot är större än den högra, att vår ”hjärtsida” är kraftigare byggd.
Därför undrar jag varför alla skoaffärer använder högerskor som provskor? När man tänker köpa skor och har lyckats prova sig fram till en högersko som passar bra, så måste man komma ihåg att 1) högerfoten är lite mindre och 2) den sko som passar har provats av flera och därmed lästats ut lite. När expediten väl fått fram matchande vänstersko från de hemliga gömmorna bakom kulisserna så känns det inte som om det är ett par av samma skor utan två helt olika skor. Vänsterskon är mycket trängre.
Det vore smartare att skylta med vänsterskon, tycker jag. Går den på så kan man vara säker på att få på sig högerskon utan problem också.

Himmelska Fridens Torg – i Stockholm?

Igår när jag väntade på bussen på Odenplan kände jag mig som om jag befann mig på en helt annan plats eller i en helt annan tid än just där och då.
Från fönster och balkonger överallt hängde röda skynken, gardiner, scarves, handdukar...
Anledning: aktionsgruppen "Stoppa Odenplansgallerian" visar vad den tycker om utbyggnadsplanerna för Odenplan genom att hänga ut röda tygstycken till allmän beskådan på fasaderna.
I dagens nummer av Stockholm City bedyrar en av aktionsgruppens medlemmar att den röda färgen är vald för att den är en stoppfärg och att "Detta har varken med Burma eller kommunismen att göra".
Ändå inträder en känsla av att jag befinner sig mitt i en kommunistisk samhällsordning när jag ser upp mot alla de röda "vajande fanorna" på husfasaderna. Vilket känns lite absurt: det är ju knappast de illröda i vårt samhälle som bebor lägenheterna från förra sekelskiftet runt Odenplan.
Hade jag själv förmånen att bo där så kanske jag skulle ansluta mig till aktionsgruppen – men det vete tusan om jag ändå skulle vilja hänga ut en röd fana från balkongen. Den bär för mycket symbolik. En annan signalfärg kanske skulle göra fler benägna att engagera sig mot galleriabygget. Vad vet jag?

T-banemord

Metros huvudnyhet idag: "T-banemördare ännu på fri fot".
Illavarslande.
Det är början av spårtrafikens jobbigaste period på året – är det inte lövhalka så är det isbildning.
Vi kollektivtrafikanter lär få det svårt nog med resandet ändå. Att Stockholm ska behöva dras med en som mördar T-banor också, det är bara för mycket.

Körberg goes Di Leva?

Sambon och jag är hängivna sångprogramstittare; Singalong, Doobidoo, Så ska det låta... de går före det mesta annat på programtablån. Numera känner vi varandra så väl att vi vågar sjunga med i låtarna också. Hellre än bra visserligen, men ändå.
I senaste Doobidoo sjöng Sonja Aldén och Thomas Pettersson en låt av vår mest kosmiske medborgare Thomas Di Leva; "Vi har bara varandra..." (det kanske inte är titeln på låten, men alla vet vilken jag menar). De gjorde det bra men lite satiriskt, härmade Thomas egenartade uttal och så vidare.
Thomas Di Levas låtar är speciella, ofta vackra och alltid egna, inte tu tal om det. Vore det inte kul om det kom ut en platta av sorten "Kända artister tolkar Di Leva"? Tänk att få höra duktiga artister med stora röster sjunga Di Leva-låtar på fullaste allvar och tolka dem enligt eget sinne så att två olika storheter - materialet och uttolkaren - möts i ett givande utbyte. Jag tror det skulle kunna bli hur bra som helst.
Med detta inte sagt att det är något fel på Thomas Di Levas egna framföranden av sina låtar. Eller att just Tommy Körberg är den mest lämpade "coversångaren" i detta fall.

Rekommenderat

Häromkvällen såg vi en dvd-film på den relativt nyinskaffade jätteplattskärmen. Det var en snäll deckare och innan själva deckeriet startade kom denna text upp på skärmen:
"Rekommenderas från 7 år."
Vad menas egentligen med det? Att filmmakaren (eller Svenska Filminstitutet) rekommenderar alla som fyllt sju år att se denna film?
(Eller att om sju år ska denna film skickas i rekommenderat brev? --> Äh, jag kände själv att det var en riktigt krystad förklaring.)
Inte står det att rekommenderad minimiålder för att se filmen är sju år i alla fall. Tur att inte alla tolkar rekommendationen bokstavstroget. Tänk vad många skitfilmer vi skulle ha varit tvungna att se från sju års ålder i så fall.

Första raden, första dagen

Så. Nu har jag skapat min blogg, efter mycket funderande fram och tillbaka. "Vad har jag att säga som gör att jag måste ha en blogg?" har varit den stående frågan. Svar: Inte mycket, men so what?! Det kan vara roligt ändå. Och man vet aldrig, rätt var det är sätts pianotråden mellan öronen i sådan svängning så att en vettig tanke kommer ut. Det ska bli spännande!
I vilket fall, denna blogg kommer inte att behandla världsproblemen, än mindre lösningen på dem. Det lär mest bli vardagstrivialiteter och små betraktelser över mer eller mindre fantastiska fenomen och händelser i den dagliga omgivningen.
"Äkta plast" -- jag såg det i en 50-talsannons, eller om det var en varukatalog, kommer inte ihåg vilken vara det handlade om. Plast brukar vi i vår tid inte kalla äkta, men det är klart att plast är lika äkta som något annat. Äkta kan saker eller människor vara även om de inte glimmar som guld eller har en historia som sträcker sig tillbaka till Hedenhös.
Betraktelserna här kommer att bli lite av äkta plast tror jag; förhoppningsvis ok, men inte djuplodande och inte med några höga prestigekrav. Varken dyra eller heliga alltså.
Men gärna lite roliga och möjligen väl pratiga. Jaja.