OS-tankar

Nu är OS över för denna gång. Det har varit roligt att följa hela evenemanget, trots många uteblivna svenska framgångar. Öppnings- och avslutningsarrangemangen var helt fantastiska, men något annat hade vi väl inte väntat av ett traditionellt masstruppsland som Kina.
Att kineserna sedan själva knaprade åt sig så många medaljer är väl inte heller så konstigt. Med 1,5 miljarder invånare är ju urvalet rätt stort till idrottsskolorna.
Starkt av Ara Abrahamian att stå stadigt för sina principer. Kanske brottningen kan bli mer rumsren framöver.
Synd om Sanna Kallur som inte fick chans att ta vara på sin kanonstart – som väl i och för sig var det som fällde henne.
Skytte känns som en sport där uppdelningen mellan Olympiska spel och Paralympiska spel verkar helt onödig, i alla fall beträffande vissa handikapp.
Materialsporten simning: stackars alla dessa storvuxna människor som måste klämma in sig i dräkter i babystorlek.
Gångtävlingar för människor och travtävlingar för hästar är rätt likartade och konstiga. Bägge går ut på att ta sig fram fortast möjligt i en gångart som av naturen inte är menad att ta sig fram fortast möjligt på. Som att tävla i vem som kan viska högst.
Taekwondo; är det kampsportens River Dance?

Äldreomsorg... eller?

Jag har nämnt min far tidigare. Han bor ca 40 mil norr om Stockholm, där jag bor. Han är som sagt 84 år och har på kort tid blivit mycket förvirrad. Tills för inte alls länge sedan klarade han sig perfekt på egen hand. Det gör han inte längre.
Det har i första hand visat sig i att hans lägenhet blivit ett fullständigt katastrofområde. Snusk och förnedring.
Därför tog jag kontakt med hans kommuns äldreomsorg i mitten av juni och förklarade läget.
Jag informerade också om att han inte längre har någon telefon eftersom hans abonnemang upphört p g a utebliven betalning av teleräkningen (ytterligare ett tecken på ökad förvirring).
De måste därför gå hem till honom för att prata med honom. Det skulle ske, enligt kommunens representant. Sedan hörde jag inte ifrån dem.
Jag ringde upp igen i mitten av juli. "Nej, han har finns inte i vårt system", säger då samma representant förvånat.
(Första gången jag bad om att de skulle se över hans situation var för ett par år sedan, men då tyckte handläggaren att han var så pigg och kry att han nog kunde klara sig själv – trots att han hade fyllt 80 och därmed, enligt kommunens hemsida, per automatik redan då var berättigad till ett visst mått av hemtjänst...)
Nu började i alla fall hjulen att snurra. En handläggare besökte honom tillsammans med mig och fattade beslut om hjälp med städning, tvätt och inköp.
Idag, en vecka in i augusti, har fortfarande ingen från hemtjänsten klivit över hans tröskel. Det fick jag reda på häromdagen när jag ringde och hörde efter. "Vi har ringt på några gånger men han har inte öppnat."...
Han har som sagt ingen telefon så det går inte att ringa och bestämma tid. Nu har han lite svårt att hålla ordning på dygnets timmar, gubben. Ibland ligger han och sover på dagen och hör naturligtvis inte när städpatrullen ringer på.
Så här drygt två veckor efter beslutet undrar jag stilla varför ingen har ringt mig tidigare om att det inte varit möjligt att komma in hos honom? Hur länge hade det dröjt om jag inte själv hade ringt hemtjänsten och undrat? Hade de bara låtit det hela bero?
Nu har jag skickat upp min egen nyckel till hans lägenhet för att de ska kunna gå in även om han inte öppnar själv. Så nu vore det väl attans om det inte ska kunna bli städat där.
Varför finns det ingen konkret uppföljning på sådana här saker i kommun/hemtjänst? Hur går det för de gamla gubbar och gummor som inte har någon anhörig som härjar i frågan?