OS-tankar

Nu är OS över för denna gång. Det har varit roligt att följa hela evenemanget, trots många uteblivna svenska framgångar. Öppnings- och avslutningsarrangemangen var helt fantastiska, men något annat hade vi väl inte väntat av ett traditionellt masstruppsland som Kina.
Att kineserna sedan själva knaprade åt sig så många medaljer är väl inte heller så konstigt. Med 1,5 miljarder invånare är ju urvalet rätt stort till idrottsskolorna.
Starkt av Ara Abrahamian att stå stadigt för sina principer. Kanske brottningen kan bli mer rumsren framöver.
Synd om Sanna Kallur som inte fick chans att ta vara på sin kanonstart – som väl i och för sig var det som fällde henne.
Skytte känns som en sport där uppdelningen mellan Olympiska spel och Paralympiska spel verkar helt onödig, i alla fall beträffande vissa handikapp.
Materialsporten simning: stackars alla dessa storvuxna människor som måste klämma in sig i dräkter i babystorlek.
Gångtävlingar för människor och travtävlingar för hästar är rätt likartade och konstiga. Bägge går ut på att ta sig fram fortast möjligt i en gångart som av naturen inte är menad att ta sig fram fortast möjligt på. Som att tävla i vem som kan viska högst.
Taekwondo; är det kampsportens River Dance?