Iskall tobak

Jag har inget principiellt mot rökare, de är också människor. Rökte för övrigt själv i ett antal år, men det är inget jag är stolt över.
Rökning är ju ett ovanligt korkat nöje. Förutom de vanliga hälsoaspekterna så framstår miljöaspekten som en stark anledning till att lägga av.
Hörde en intervju med en pensionerad medicine professor (tror jag han var) som berättade att det inte finns någon gröda som besprutas så hårt som tobak. Det känns ju inte så fräscht, om man säger så.
Dessutom, vilket var intressantare, menade han att eftersom blodkärlen hos rökare drar ihop sig så mycket (och det har jag ett starkt minne av från min egen tid som tobaksbrukare) att de har svårare att hålla värmen i kroppen. Vilket gör att de ofta har det varmare inomhus än andra. Enligt honom skulle vår genomsnittliga inomhustemperatur sänkas med tre grader om alla slutade röka. Vilken energivinst i ett större perspektiv! Ett riktigt bra skäl till att fimpa tycker jag.

Morgonbussen

Morgonstund har förbanne mig inte mycket guld i mund. Särskilt inte på bussen in till stan. Från vår avlägsna – i förhållande till Stockholm C – bostadsort går det ledbussar, bussar som är dubbelt så långa som vanliga bussar och därför ledade på mitten för att de ska kunna komma runt gathörnen.
Min hållplats är nummer två på sträckan. Inga som helst problem att hitta sittplats med andra ord. Jag sätter mig avskilt och långt bak i bussens "svans" för att få lugn och ro att slumra under de ca 30 minuter det tar att komma in till Centralen.
Men icke! Oftast är högtalarutropen vid varje hållplats ljudliga nog att väcka döda.
Varför har man högtalarutrop för varje hållplats fastän i princip ingen kliver av förrän inne i centrum?
Dessutom kliver det alltid på några extrempigga kamrater som redan från dagisåldern präglats in i en bergsprängarmässig samtalston.
Varför samtalar vissa så högljutt fast de sitter på ungefär 15 centimeters avstånd från varandra? Har de ingen integritet?
De som inte har kamrater med sig på själva bussen känner sig ofta manande att börja sin dag med att prata med alla de känner på mobiltelefon. Ingen av oss medpassagerare behöver missa en stavelse där heller.
Varför pratar vissa så högt med varandra på mobiltelefon? Har de ingen integritet?
Dessutom envisas chauffören med att ha alla bussens lysrör tända – ett ilsket vitt stickande ljus som det bara inte går att komma undan – fast det finns mjukare lampor över varje säte.
Förslag: Dela in bussen för alla på samma sätt som man gör för hundägare – hundar får sitta längst bak. Där trivs också vi som vill ha lugn och ro och en mjukstart på dagen. Låt det bli en prat-, mobilprat-, högtalar- och lysrörsfri zon. De som inte klarar det får plats i främre delen av bussen, alltså före knixen på mitten. Bra för alla, ingen nämnd, ingen glömd.

Hårt väder

Vad heter den där plexiglashyddan som finns på busshållplatser? Den där som man knycklar sig in i för att läsa tidtabellen och komma undan regn och blåst.
Det är ju ingen svår fråga – den heter "busskur" i folkmun.
Härförleden gick jag en skrivarkurs som handlade mycket om ord; allmänna ord, fackord och perifera ord bland annat. En av deltagarna jobbar på SL och hon berättade att man där envisas med att i alla kontakter med allmänheten kalla busskuren (ett allmänt ord) för väderskydd (ett perifert ord) trots många påpekanden om att folk i gemen faktiskt säger busskur. Överheten på SL anser att vi ska uppfostras till att använda det i princip SL-interna ordet väderskydd i stället.
"De kan väl äta bakelser!", sade Marie Antoinette från ungefär samma avstånd till folket som SL-ledningen står på.

Hål i huvudet

Jag är piercad. Fast på ett väldigt traditionellt sätt, åtminstone ur ett svenskt lagomperspektiv. Hål i öronen – ett i varje öra. Där kan jag ha örhängen av för stunden lämpliga sorter; olika örhängen efter socialt sammanhang eller klädval.
Piercing – håltagning på mer eller mindre uppenbara ställen – har blivit något av en folksport idag, bland yngre människor i alla fall. Det som frapperar mig är att det som de piercade stoppar in i sina nya hål i kroppen i stort sett alltid är av samma material – silver – och ser ut att ha formgivits av samma designer – organiska och "helgjutna" former. Gärna med lite fornnordisk stuns.
So much för att uttrycka "sitt eget unika jag" genom piercing... Inte en guldknopp i en tunga eller navel så långt ögat kan se. Eller något annat material (inser att viss försiktighet krävs, men ändå – titan, kanske?!) eller någon avvikande form. Är inte det konstigt att allt är så totalt mainstream? Det känns faktiskt rätt "wild 'n crazy" att variera örhängen från dag till dag om man jämför.
Själva företeelsen piercing är ju inte någon nyhet i vår historia. Mänskligheten har smyckat sig ända sedan den blev värd att kallas mänsklighet. Man väljer att smycka sig för att sticka ut i gruppen. Eller för att visa sin tillhörighet till gruppen. Eller bägge. Men det som "de piercade" (då räknar jag alltså inte in gammeltantsgruppen dit jag hör) smyckar sig med är samma för alla, rätt karaktärslöst om jag får tycka det. Gother och förortsbabes har samma grejor i ögonbrynen, om man säger så.
Föreligger det ett dolt monopol på bröstvårts-, navel-, tung-, öronbryns-, nässmycken o s v?
Inte vet jag. Men det skulle vara roligt att se något annorlunda någon gång. Då skulle jag kunna betrakta företeelsen som ett sätt att markera identitet.

En mig närstående kommenterar piercing så här: "Fattar inte varför man överhuvudtaget ska pierca sig! Vi har ju alla de hål i kroppen vi behöver redan!" Det kan man i och för sig hålla med om. Men som sagt, det är svårt att kliva ur stenåldersmänniskans skor. (Skor? Stenåldersmänniska? Jaja...)


-- Nu kom en annan fundering för mig: finns det överhuvudtaget clips längre? När jag tog hål i öronen var ett starkt skäl att clips gjorde så ont att ha på sig, rena mordet på ens örsnibbar. Sedan dess har jag inte ens reflekterat över förekomsten av clips. Jag måste nog ge mig ut på clips-exkursion. --