Morgonbussen

Morgonstund har förbanne mig inte mycket guld i mund. Särskilt inte på bussen in till stan. Från vår avlägsna – i förhållande till Stockholm C – bostadsort går det ledbussar, bussar som är dubbelt så långa som vanliga bussar och därför ledade på mitten för att de ska kunna komma runt gathörnen.
Min hållplats är nummer två på sträckan. Inga som helst problem att hitta sittplats med andra ord. Jag sätter mig avskilt och långt bak i bussens "svans" för att få lugn och ro att slumra under de ca 30 minuter det tar att komma in till Centralen.
Men icke! Oftast är högtalarutropen vid varje hållplats ljudliga nog att väcka döda.
Varför har man högtalarutrop för varje hållplats fastän i princip ingen kliver av förrän inne i centrum?
Dessutom kliver det alltid på några extrempigga kamrater som redan från dagisåldern präglats in i en bergsprängarmässig samtalston.
Varför samtalar vissa så högljutt fast de sitter på ungefär 15 centimeters avstånd från varandra? Har de ingen integritet?
De som inte har kamrater med sig på själva bussen känner sig ofta manande att börja sin dag med att prata med alla de känner på mobiltelefon. Ingen av oss medpassagerare behöver missa en stavelse där heller.
Varför pratar vissa så högt med varandra på mobiltelefon? Har de ingen integritet?
Dessutom envisas chauffören med att ha alla bussens lysrör tända – ett ilsket vitt stickande ljus som det bara inte går att komma undan – fast det finns mjukare lampor över varje säte.
Förslag: Dela in bussen för alla på samma sätt som man gör för hundägare – hundar får sitta längst bak. Där trivs också vi som vill ha lugn och ro och en mjukstart på dagen. Låt det bli en prat-, mobilprat-, högtalar- och lysrörsfri zon. De som inte klarar det får plats i främre delen av bussen, alltså före knixen på mitten. Bra för alla, ingen nämnd, ingen glömd.