Hoppla, vad hände?!

Nog verkar det som om ledningsgrupperna inom Ford och GM haft rätt dålig koll på själva verkligheten, det vill säga marknaden och siffrorna. Plötsligt (känns det som) är båda jättekoncernerna konkurshotade och måste sälja ut det som säljas kan. "Va, håller vi på att konka? Men hur gick det till??" De har envisats med att producera stort, tungt och törstigt – "cars for Americans!". Och säkert har röda siffror skrikit "Stopp och belägg!" i ett antal år redan. Synen på den egna gigantiska hemmamarknaden verkar gå mest på önskedrömmar. Även amerikaner känner ju förstås av bränslekrisen och klimatfrågorna, det är idag sånt som bränner i plånböckerna hos vanligt folk. Så asiaterna har fått öppet spelfält med sina mindre, bränslesnålare bilar. Synd bara att våra egna flaggskepp, Volvo och Saab, ska bli offer för biljättarnas brist på fingertoppskänsla och vanligt ekonomiskt bondförnuft. Å andra sidan är det kanske i slutänden inte så dumt att bli uppköpt av ett kinesiskt eller indiskt bolag.

Fototriss – Skräp & sopor

Ja, skräp och sopor har vi väl alla vår beskärda del av. Den första bilden är från den stora skrotrensarhelgen på landet i somras. Vi var tvungna att ta traktorn till hjälp! Den andra får mig att fundera: Den som anstränger sig för att ta med ekologiskt kaffe ut i skogen, borde han/hon inte också ta med muggen hem? Den tredje gör mig glad och tacksam för att det faktiskt finns människor som håller rent efter oss andra! Se mer av Fototriss – tre bilder på ett tema – här: http://fototriss.blogspot.com/

Fredagsfärgen – blå

En ensam kråkunge som satt alldeles för långt bort för att min kamera skulle klara det. Men ändå. Detta är första gången jag deltar i någon fotoutmaning och alla är vi barn i början...

Flera fredagsfärger hittar du här:
http://fredagsfarger.wordpress.com/

Träningsschizofreni

Bara 100 meter från mitt jobb finns ett gym som jag har börjat gå på. Perfekt att kunna slinka in under lunchen. Det är fint och fräscht och supermodernt. Varje spring-, trapp- och roddmaskin är försedd med egen tv-/dataskärm. Vilket gör att jag idag, samtidigt som jag sprang bort fläsk på bandet, kunde drägla över Rachel Raes ursmaskiga kaloristinna scones, som hon bakade i sin tv-show. Lite förvirrande är det allt, det här med kroppen och begären och försakandet…

Rapport från overkligheten

Rungande rubriker på löpsedlarna om ”vem som gör vad med vem” i dokusåpavärlden. Som om det vore en rapport från verkligheten, på samma sätt som rapporter från krigsdrabbade områden, jordbävningsorter och så vidare. Det är konstigt.
De stora mediaföretagen äger tidningar och TV-kanaler i en salig blandning. Kan det utgå order från koncernledningen att journalisterna längst ned i företagshierarkin ska haussa de egna kanalernas TV-program för att hålla tittartrycket och därmed reklamintäkterna uppe?
Och konstigast av allt – det intresse folk verkar ha av smörjan! Är det ett flyktbeteende, ett sätt att slippa den egna eländiga (?) verkligheten? Detta intresse driver förstås upp trycket från mediaföretagen. Som sänder/skriver mer och mer av samma sort. Så vi blir dummare och dummare. Och i vår dumhet måste fly ännu mer från vår simpla lilla värld. Och därför följa händelserna i overkligheten ännu mer… Det är synd om människan, som August Strindberg sade.

Automatik in absurdum

Nu tror jag att jag vet vad det mest onödiga i elektrisk mackapär-väg är hittills: Den automatiska pappershandduksskräpkorgen. Jag har sett flera, bland annat en inne på toaletten i omklädningsrummet i en av mina träningslokaler. En behållare med lock för använda pappershanddukar och annat skräp. När man för handen över ett avläsarfönster på lockets översida så öppnas det automatiskt. Man behöver alltså inte bekväma sig själv till att lyfta på locket för att slänga pappershandduken.
Jag tycker det är helt befängt, förstår inte vitsen alls. Är det för att man är rädd att den fysiska lyfta-lock-kontakten med behållaren ska bidra till bakteriespridning? Eller är det bara för att vi faktiskt ska slippa momentet Lyfta lock av rena bekvämlighetsskäl? För min del är i alla fall varken bakterierna eller omaket att lyfta locket tillräckliga skäl för att motivera ytterligare en energislukarstation inne på muggen.
Det nästan fånigaste av allt är att inne på ovannämnda toalett hänger också vanliga frottéhanddukar, som det verkar som om de flesta föredrar framför pappershanddukarna. Eftersom de hänger precis ovanför den automatiska skräpbehållaren så går det inte att använda dem utan att aktivera behållarlocket som då naturligtvis öppnas, helt i onödan.

Är Boxer-Robert finne?

Såg Parlamentet igår, deltagande ”politiker” var Henrik Dorssin, Claes Malmberg, Magnus Bettnér och André Wikström. Är den välkammade unge finlandssvensken André Wikström förebilden för Robert, han som är Boxers frontfigur?! ”Hej, Robert här.”, du vet. Eller har André haft Robert som förebild? (I så fall, varför?) André är i alla fall bra mycket roligare. Boxerreklamen var roligare innan Robert fick en kropp till sitt skyltdockeansikte.

Ett hjärta nytt

”Människovärdet sitter i hjärtat”, sade Esaias Tegnér.
”Det mänskliga hjärtat har gömda skatter bevarade i hemlighet, förseglade av tystnad; tankarna, hoppen, drömmarna, njutningarna, vars charm försvinner om de avslöjas”, sade Charlotte Brontë.
Hur går det ihop med denna nyhet från TT?:

Patient fick nytt konstgjort hjärta
Sahlgrenska universitetssjukhuset har genomfört en för Skandinavien unik hjärtoperation. En patients hela gamla hjärta har tagits bort och ersatts av ett konstgjort, uppger sjukhuset. (TT)

Även om jag är oerhört imponerad av de medicinska framstegen är det inte utan att jag blir lite orolig för patienten på ett mer abstrakt plan. Är han verkligen densamme efteråt?

Kuddkrig

Det händer allt som oftast att jag vill byta färger i något rum. Det går ju hur lätt som helst genom att bara byta bordduk och följa upp med kuddar i soffan och ljus på bordet som färgmatchar. Förut kunde man köpa nya kuddöverdrag på var och varannan affär där de har inredningsdetaljer och bara byta på kuddarna. Det går inte längre, nu måste man köpa hela kuddar för att få nya färger i soffan. Om man, som jag, vill ha lite olika att välja på beroende på sinnesstämning och säsong, så slutar det med att man får avsätta en hel garderob till bara kuddförvaring! Ett gäng kuddöverdrag på en hylla i linneskåpet känns mer såväl utrymmes- som kostnadseffektivt.

Samtal med hemtjänsten

Ylva, Stockholm: Hej, jag ringer för att tala om att min far har lagts in på Sundsvalls sjukhus en tid. Men det kanske ni redan visste?
Områdesansvarig, Hemtjänsten, Sundsvall: Ja, sådant får vi reda på.
Y: Jag var där uppe i helgen och har anlitat en städfirma som ska grundstäda hans lägenhet. Det vore bra om ni kunde ta reda på hans tvätt medan de är där.
Oa: Nej, det går inte! Vi får inte gå in i lägenheten om han inte är hemma.
Y: Jaså. Men då är det väl lika bra att du skickar tillbaka min nyckel till lägenheten som jag sände till er i slutet på sommaren?
Oa: Ja, visst… men det blir ju en kostnad för oss! Kan du inte komma och hämta den?
Y: Nej, jag bor som du vet i Stockholm, så det blir svårt.
Oa: Men du var ju här över helgen som gick?
Y: Ja, men jag kan naturligtvis inte åka upp varje vecka. Och åker jag upp blir det över någon helg igen och då jobbar inte ni.
Oa: Nähä! Men då kan vi göra så att vi kastar in nyckeln genom brevinkastet till hans lägenhet i stället, så kan du hämta den där.
(Undrar just hur jag skulle komma åt den då? Med hjälp av låssmed? "Men skicka den mot faktura då!", avslutade jag.)

Avregleringens pris

Valfriheten vad det gäller leverantörer av diverse nödvändiga tjänster och produkter – el, försäkringar, telefon o s v – är säkert bra. Det blir förmodligen billigare i längden. Om man bara orkar vara aktiv, följa marknaden och göra nya val efter hand.
Det orkar inte jag – är troligen helt lurad på torget när det gäller allt det där.
Och nu är tendensen att ”avreglera” själva prislapparna i affärerna också! En av gratistidningarna basunerar ut att man kan spara massor med pengar på att pruta i butiken. Och påstår att många säljare faktiskt vill ha en prisdiskussion – att allt fler säljare i svenska affärer förväntar sig att vi prutar.
Usch, det blir svårt. Vis av erfarenhet från resor i länder där prutningen ses som en skön konst vet jag att jag är helt värdelös på att pruta. Jag gillar helt enkelt inte den situationen. Den blir en slags – om än oftast snarare trevlig än fientlig – kvasikonflikt som jag aldrig känner mig hemma i. Det kryper i hela kroppen och efteråt känner jag mig alltid lurad på samma gamla torg. Är det ett svenskt sätt att uppleva situationen, eller är det bara jag som är så in i Norden dålig på att se om mitt eget hus?

Vilken pingla!

I området där vi bor finns en hel del katter. En del stackare hörs när de kommer. Det är de som ägarna har hängt på en bjällra, antagligen för att rädda livet på någon enstaka råtta eller fågel.
Kattpinglan måste vara ett av de mest intrikata sätten att plåga en katt. Katten är ju hårdkodad på att smyga sig fram ljudlöst för att kunna ta sina byten – att ålägga den ett slags jaktcelibat är helt onaturligt. Att varje steg renderar ett oväsen kan inte ha något annat än en nedbrytande verkan på kattens psyke. Förmodligen finns det ett helt gäng smått rubbade katter i vårt grannskap.
Tänk dig själv att alltid gå omkring och låta, som med en ständig och offentlig tinnitus på hög volym. Nog skulle du bli galen?
Obs! Katten Fido, som syns på bild, har INTE en pingla utan en magnet i halsbandet så att han kan gå in och ut som han vill genom kattluckan.

Brus i morgonradion

Det mesta går fram bra i etern. Men inte allt och framförallt inte ett par av de viktigaste informationsinslagen i ”vår” kanals morgonradio: trafiken och vädret.
Någon producent har fått den inte helt lysande idén att 1) lägga en musikvägg bakom den som berättar om trafik och väder och 2) välja en informatör med någon skånsk-småländsk dialekt som blandar vokaler och konsonanter mer än vad folk med mer nordligt ursprung gör. Själva dialekten är egentligen inget problem, men när talet störs av det bakomliggande musikbruset så blir det svårt att höra vad hon säger. Och sitter man i bilen så får man dra upp till väldigt hög volym för att själva orden ska gå fram.
Det kanske vore bättre att låta trafik och väder slippa musik och istället lägga den som bakgrund till sådana nyheter där nyhetsvärdet kan ifrågasättas. Exempel från i morse: ”Könsorden haglade på Kristallen-galan”. Jojo, det är en nyhet det, i jämförelse med jordskred i Kina och orkaner på Kuba!

OS-tankar

Nu är OS över för denna gång. Det har varit roligt att följa hela evenemanget, trots många uteblivna svenska framgångar. Öppnings- och avslutningsarrangemangen var helt fantastiska, men något annat hade vi väl inte väntat av ett traditionellt masstruppsland som Kina.
Att kineserna sedan själva knaprade åt sig så många medaljer är väl inte heller så konstigt. Med 1,5 miljarder invånare är ju urvalet rätt stort till idrottsskolorna.
Starkt av Ara Abrahamian att stå stadigt för sina principer. Kanske brottningen kan bli mer rumsren framöver.
Synd om Sanna Kallur som inte fick chans att ta vara på sin kanonstart – som väl i och för sig var det som fällde henne.
Skytte känns som en sport där uppdelningen mellan Olympiska spel och Paralympiska spel verkar helt onödig, i alla fall beträffande vissa handikapp.
Materialsporten simning: stackars alla dessa storvuxna människor som måste klämma in sig i dräkter i babystorlek.
Gångtävlingar för människor och travtävlingar för hästar är rätt likartade och konstiga. Bägge går ut på att ta sig fram fortast möjligt i en gångart som av naturen inte är menad att ta sig fram fortast möjligt på. Som att tävla i vem som kan viska högst.
Taekwondo; är det kampsportens River Dance?

Äldreomsorg... eller?

Jag har nämnt min far tidigare. Han bor ca 40 mil norr om Stockholm, där jag bor. Han är som sagt 84 år och har på kort tid blivit mycket förvirrad. Tills för inte alls länge sedan klarade han sig perfekt på egen hand. Det gör han inte längre.
Det har i första hand visat sig i att hans lägenhet blivit ett fullständigt katastrofområde. Snusk och förnedring.
Därför tog jag kontakt med hans kommuns äldreomsorg i mitten av juni och förklarade läget.
Jag informerade också om att han inte längre har någon telefon eftersom hans abonnemang upphört p g a utebliven betalning av teleräkningen (ytterligare ett tecken på ökad förvirring).
De måste därför gå hem till honom för att prata med honom. Det skulle ske, enligt kommunens representant. Sedan hörde jag inte ifrån dem.
Jag ringde upp igen i mitten av juli. "Nej, han har finns inte i vårt system", säger då samma representant förvånat.
(Första gången jag bad om att de skulle se över hans situation var för ett par år sedan, men då tyckte handläggaren att han var så pigg och kry att han nog kunde klara sig själv – trots att han hade fyllt 80 och därmed, enligt kommunens hemsida, per automatik redan då var berättigad till ett visst mått av hemtjänst...)
Nu började i alla fall hjulen att snurra. En handläggare besökte honom tillsammans med mig och fattade beslut om hjälp med städning, tvätt och inköp.
Idag, en vecka in i augusti, har fortfarande ingen från hemtjänsten klivit över hans tröskel. Det fick jag reda på häromdagen när jag ringde och hörde efter. "Vi har ringt på några gånger men han har inte öppnat."...
Han har som sagt ingen telefon så det går inte att ringa och bestämma tid. Nu har han lite svårt att hålla ordning på dygnets timmar, gubben. Ibland ligger han och sover på dagen och hör naturligtvis inte när städpatrullen ringer på.
Så här drygt två veckor efter beslutet undrar jag stilla varför ingen har ringt mig tidigare om att det inte varit möjligt att komma in hos honom? Hur länge hade det dröjt om jag inte själv hade ringt hemtjänsten och undrat? Hade de bara låtit det hela bero?
Nu har jag skickat upp min egen nyckel till hans lägenhet för att de ska kunna gå in även om han inte öppnar själv. Så nu vore det väl attans om det inte ska kunna bli städat där.
Varför finns det ingen konkret uppföljning på sådana här saker i kommun/hemtjänst? Hur går det för de gamla gubbar och gummor som inte har någon anhörig som härjar i frågan?

Marknadsföring av ondo

Nu är jag riktigt arg.
Min far, 84, fick för någon tid sedan ett antal introduktionserbjudanden i form av "presenter" i form av kalsonger, strumpor, rakblad... ja, lite olika, som man prenumererar på om man inte säger nej. Han, som inte är riktigt hemma i hur saker marknadsförs nuförtiden, gjorde väl ingenting. Hämtade inte ut något från posten (var nu den är någonstans). Kom det något paket i hembrevlådan så öppnade han och tänkte inte mer på det.
Sedan kom fakturorna. Och eftersom han inte utnyttjat någon tjänst så betalade han inte.
Sedan kom inkassokraven. Gång på gång på gång.
Intressant är att flera av de företag som skickat på honom "introduktionserbjudanden" har olika namn, d v s firmor, men samma adress. Och inkassoföretaget, som under resans gång bytt namn, är detsamma för de olika företagen.
Fråga 1: Varför skickar företag erbjudanden om att "prenumerera" på kalsonger, strumpor o s v till en 84-årig man?
a) Hur många äldre män finns det som plötsligt lägger om rutinerna i fråga om underklädesanskaffning - om de ens måste skaffa några nya?
b) Hur många äldre män finns det som har stenkoll på vad som landar i brevlådan, vad som är harmlöst och vad som kan leda till obehagliga betalningskrav?
Kan det finnas någon inte helt rumsren affärsidé i bakgrunden?
Fråga 2: Hur många gånger går följderna av sådana här erbjudanden till inkassoföretag av obskyr sort?
Kan det finnas någon systematik i detta? - "Vi skickar ut småsaker som ska betalas oavsett vad, ni får inkassera, vi har båda vunnit på dealet".
Kan det finnas någon inte helt rumsren affärsidé i bakgrunden?
Jag tror tamejtusan jag måste vända mig till Plus-Sverker!

Damernas flärd

Köpte en Damernas Värld för att komma åt den medföljande deckaren. Och passade på att läsa tidningen först. Där har jag nu fått lära mig att sommarens klänningar ska vara drömska och flytande i både tyg och färger, samt gärna få kosta 32.000 kronor. Och att, enligt en annons, det nu kan vara roligt att ha mens, eftersom fodralen på bindorna kommer i 84 olika mönster att förgylla handväskan med. Jag säger då det.

Play it again, Sam... not

Vardagsmorgon: in i duschen och sedan på med radion under fixa-till-sig-för-dagen-fasen. Och varje morgon är det exakt samma låt som spelas när jag slår på radion. Varenda Eviga Morgon! Jag vet inte ens vad den heter, kanske ”Glory of love” eller så. Men det spelar ingen roll, poängen är att den spelas den gång på gång på gång under dagen och alltid ungefär halv 7 när jag kliver ur duschen.
Radiopratarna måtte ha världens minsta skivsamling, CD-lådan kan rymma max 10 plattor att döma av variationen i utbudet under dagen. De få utvalda låtarna blir fullständigt sönderspelade, efter tre dagars malande av samma och samma har man lessnat fullständigt.
Undrar vad artisterna tycker förresten. Efter att ha spelat in en fullängdsplatta får artisten bara höra en enda av låtarna spelas i radio. I och för sig bättre än att inte komma ut med någon låt alls, men det måste kännas tråkigt när 90 procent av ens arbete går världen förbi bara för att radiopratare inte vågar variera sina spellistor mer.
För att inte tala om all bra musik som inte spelas överhuvudtaget.

Berömmelseavdelningen

Idag hämtade jag ut receptbelagd medicin på Apoteket. Ingen väntetid, kommer fram till disken direkt, lägger fram mitt ID och efter koll i datorn har receptarien på fem röda sekunder fixat fram medicinen, skrivit ut etiketten och klistrat på den. Bara att gå till kassan och betala.
Det hela gick på en grisblink och receptarien var riktigt trevlig. Förr i tiden var man tvungen att ta en sväng på stan innan man kunde hämta ut något och personalen var ganska nedlåtande (kontentan av upplevelsen på passexpeditionen igår.)

Klagomålsavdelningen

Igår ansökte jag om nytt pass. På lunchen tog jag mig till närmaste passexpedition, den enda på mils avstånd. Tog en nummerlapp och konstaterade att ”det här tar nog tid”. Så jag gick till en butik några kvarter bort, köpte mig en lunchmacka som jag åt i godan ro i polishusets trädgård. Efter rundlig tid gick jag in igen och konstaterade att ”det här tar nog väääldigt lång tid”. Med det tempot skulle jag behöva vänta cirka tre timmar till. Eftersom en timme lunch redan hade förflutit så jag gav upp och åkte till jobbet.
Efter arbetstid åkte jag tillbaka, tog ny nummerlapp och väntade i ytterligare en och en halv timme. Kom fram till luckan och klarade av ärendet på kanske fem minuter (passfotot kommer att visa en Mycket Förgrämd Kvinna).
Passpolisen meddelade att passet blir klart om fem arbetsdagar och då kunde jag hämta ut det där. ”Hämta ut det här?? Kan man inte få det hemskickat, som med körkort??” Nej, det måste hämtas där.
Så nu har jag att se fram emot lika lång kötid för att hämta ut passet. Fråga: ska man verkligen behöva ta ut två halva semesterdagar för att skaffa ett pass?
På Polisens hemsida varnar man för långa köer, särskilt i början på veckan. Men om man nu vet om hur det brukar se ut, varför inte öka servicegraden genom att öppna några kassor till? Igår var mer än hälften stängda. Och varför är det så polisstationer som har befogenhet att utfärda pass?

Mer plast

När ska det plastkort komma, som man kan tanka in alla sina andra plastkort i? Tänk att slippa ha med sig diverse kundkort vid shoppingrundan, utan bara ett enda som innehåller alla butikernas bonussystem och så.
Ett skäl till att den utvecklingen inte har kommit till stånd är förstås att många kort måste kringgärdas av säkerhetssystem. Bankkort till exempel – där bankerna, vad jag förstår, inte kan komma överens om ett gemensamt system – eller andra kort som man kan betala med.
Men sådana kort som bara är till för att innehavaren ska registreras för köpebonusar till exempel, sådana skulle man ju kunna samla i ett och samma kort. Det vore ett steg i rätt riktning mot en tunnare och smidigare plånbok.
Jag borde nog ändra rubriken på detta till ”Mindre plast” istället!

Historien upprepar sig

Lustigt hur moden kommer tillbaka, förr eller senare. Just nu har turnyren, av alla fenomen, en renässans, om än rätt olika originalet.
Unga flickor klär sig i bulliga ballongkjolar och se bara på Gry Forsells äggvärmare till klänning på Sommarkrysset för ett par veckor sedan. Vi som växte upp på Twiggy-tiden måste lära oss att avvika från våra inlärda "mager-som-en-speta-är-bra"-normer. Det är förmodligen bättre för både kropp och psyke att det är helt i sin ordning att pösa ut lite. Snart kanske vi får Zornkullemått som högsta ideal igen. Det vore nog inte fel så länge som kurvorna inte kommer sig bara av chips och cola.
(Det sista sade jag bara för att jag tycker det är rätt tråkigt att se alldeles för många flickor i övre tonåren som har kroppar som ogräddade vetedegar och ungefär lika mycket kraft som en sådan… Synd på rara ärtor, om man säger så.)

All inclusive

I mars blev en veckas semestervistelse på sydligare och soligare ort äntligen av. Med stor tvekan bokade vi en ”all inclusive”-resa, mest av allt för att det var det enda som erbjöds just där och då. Alla måltider inklusive dryck ingick alltså i hotellpriset. Vilket naturligtvis är ett incitament till att stanna på hotellet istället för att besöka lokala restauranger. Det känns lite konstigt. En av poängerna med att resa utomlands är ju att stifta bekantskap med kulturen och mattraditionerna på resmålet.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.

Miljarderna rull... staplas

Miljarderna bollas hit och dit. "Skatteökningen förväntas inbringa staten en miljard kronor." "Kostnaderna för tunneln genom Hallandsåsen ligger på cirka 7,5 miljarder kronor (2003)." "Sverige beräknas få knappt 14 miljarder kronor i EU-bidrag under 2007."
Men hur mycket pengar är egentligen en miljard kronor? "En miljard" är ett svårt tal. Man tänker "hundra", så "tusen", så "hundra tusen", sedan "en miljon" och sedan... lägger man gärna till ytterligare en nolla bara i talföljden.
Men för att komma till en miljard från en miljon så krävs det tre nollor! 1 000 000 000 alltså. Tusen miljoner. Det går inte att föreställa sig. Om man inte gör sig en bild av det förstås:
Om man staplar ovikta hundralappar på varandra, hur hög blir då en stapel som innehåller en miljard kronor? Gissa. (Eller fundera ordentligt på det – hur hög blir till exempel en stapel med tio hundralappar? 1000 kronor alltså?)
Svar: En stapel med hundralappar som innehåller en miljard kronor blir i runda slängar en kilometer (1 km) hög! Det ger lite perspektiv.
År 2006 var Ingvar Kamprad god för ca 461 miljarder kronor. En hög med hundralappar drygt 46 mil rakt upp i himlen. Nu börjar det bli svårt att göra sig en bild av mängden igen. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivån...

Medial vridning

Brittiske Prince Harry tjänstgjorde som officer i Afghanistan, och uppenbarligen som en uppskattad och duktig sådan. När det blev känt, genom att någon läckte "nyheten", blev han per omgående hemskickad. Det var inget som han blev särskilt glad över, han ville fortsätta jobba tillsammans med sina medsoldater på platsen. Men beslutet är förståeligt, han är naturligtvis ett perfekt mål för terrorister, särskilt när han befinner sig på deras gata.
Det mest intressanta är dock det sätt som detta har ältats i brittiska media. Och ältats. Och ältats. Och det enbart på grund av att han fötts till en viss position i samhället, inte på grund av de insatser han gjort eller de upplevelser han haft. Sky News hade 10-minutersinslag (minst) varje timme förra veckan om det. Först angående det faktum att han faktiskt tjänstgjorde som officer i skarpt läge (vilket tydligen förvånade alla), sedan om hur saken skulle hanteras nu när den blivit känd, sedan om beslutet att han inte fick vara kvar i tjänst, sedan över hur han skulle hantera att han blev hemsänd, sedan över hur han kände för vad som hänt...
En kostymklädd reporter berättar in i tv-rutan att "Prince Harry now obviously and naturally has to get some time for reflection over his experiences of what is happening in Afghanistan". Säkert, och det är bra. Men alla andra killar i hans ålder som upplevt samma dramatik som utsända soldater i en fullständigt främmande miljö då? Vem uppmärksammar dem? Vad känner Harrys kompis George, som uthärdat exakt samma svårigheter, när allt fokus läggs på en enda person ur ett dittills samarbetande lag på platsen?
Kanske är det bra att händelserna i den delen av världen kommer in människors vardagsrum igen, och personifierat av en levande människa. Synd bara att det krävs någon som tillhör kungahuset för att media överhuvudtaget ska intressera sig för det fotfolk som fortfarande arbetar på att göra krigshärjade områden i världen normaliserade igen.

Barnsligt fånigt

Babysavetter är dekorerade med söta flodhästar, grodor eller andra ”barnsliga” motiv. Men hur ofta får babysarna egentligen se de där dekorationerna? Det är ju mamma eller pappa (eller någon annan vuxen) som hanterar rengöringssavetten och hon eller han vill knappast att lilla ätteläggen ska få tag i den. För då åker den per automatik in i munnen; varken gott eller nyttigt kan man tro. Så man kan undra varför savetterna är präglade med bilder? Inte är det för barnens skull i alla fall. (Hur många blöjbarn känner igen en stiliserad flodhäst när de ser en?) Rimligtvis borde det kosta en extra slant att gulla till savetterna. Ganska bortkastade pengar känns det som. Och detta var också en ovanligt fånig betraktelse, jag nästan skäms...

Värdelöst vetande

Frågesportsprogram var tidigare ett av de roligare inslagen på TV. Det var innan kategorin ”kändisar” blev upphöjd till någon slags vetenskap. Att vid sidan om andra allmänbildningsämnen kunna koppla författare till böcker och regissörer och skådespelare till filmer och teater av någon kaliber, det är ju en sak. Men när det går att vinna massor med pengar bara genom att ha glott sig igenom TVs dokusåpor eller lusläst Hänt i veckan, då är det svårt att vara intresserad längre. Jeopardy och Postkodmiljonären och allt vad de heter har tappat i kvalitet, känns det som – och Besserwisser startade på noll redan från början. Nej, annat var det förr, på tidig Magnus Härenstam-tid. Säger en som faktiskt var med ”på riktigt” då.
Och en sak till. Hur kan det komma sig att frågorna på Kändis-Jeopardy alltid ligger på lågstadienivå? Ett skäl är kanske att deltagarna ska ha chans att tjäna så mycket pengar som möjligt eftersom pengarna ändå går till välgörande ändamål. Men nog vore det bra mycket roligare och väldigt mycket mindre pinsamt för dem om frågorna låg på en någotsånär kvalificerad nivå.

Idrottsjargong

– Näe, vi är i bra form och samspelade, svarar den intervjuade lagledaren på första frågan.
– Hur kändes första halvlek?, frågar intervjuaren därpå.
– Näe, vi går ut och spelar vårt spel, det är vi inställda på.
– Hur tycker du att ert nyförvärv spelade?, undrar intervjuaren.
– Näe, han gör precis det han ska göra, stoppar deras anfallare tidigt på plan, de får inget utrymme så vi kan ta ledningen med 1-0, svarar lagledaren.
Har idrottsmänniskor, framförallt lagidrottarna, någon manual i intervjusvarsteknik? Så gott som alla börjar ju sina svar på ställda frågor med ett "nej" och fortsätter sedan med att redogöra för förloppet i presens även om det är förfluten tid som avhandlas. Intressant – det är bara dialekterna (allt från malmöitiska till ö-viksmål) som skiljer i intervjuerna, i övrigt är det i stort sett samma mönster hela tiden.
– Näe, vi är ju lagspelare, det kanske är därför vi pratar likadant allihop. Kanske lagledaren skulle förklara det hela.