Att jobba eller inte jobba, det är frågan

Arbetslöshetsersättningen har blivit lägre sedan 2006. Det är förstås besvärligt för de arbetslösa. Men utgångspunkten för ersättningsnivåerna måste väl ändå vara att det rimligtvis ska löna sig bättre att arbeta än att gå på a-kassa.
I ett nyhetsreportage tillfrågades en arbetslös huruvida han tyckte att lägre a-kassa gav ett större incitament att skaffa jobb.
”Nej”, tyckte han. ”Det är fel att jag ska vara tvungen att ta ett jobb under min utbildnings-/erfarenhetsnivå för att jag inte har råd att säga nej på grund av låg a-kassa. Med högre ersättning kan jag vänta tills det kommer ett jobb ’på min nivå’ när det har blivit bättre tider igen längre fram.”
Jag tycker det är en rätt underlig inställning till arbete för brödfödan. Om man nu blir erbjuden ett jobb är det väl bättre att ta det – att kunna försörja sig själv och inte tära på statskassan – även om det är under ens nivå kompetensmässigt?! Att man tar ett jobb hindrar ju inte att man fortsätter söka ”det rätta” jobbet. Det kanske till och med är lättare att få ett lämpligare jobb om man har en anställning att visa upp när man söker, det talar i alla fall om att man är villig att göra rätt för sig!

Vad är det som är så farligt?

Det pågår en kampanj mot homosexuella människor i Irak. Tortyr och mord är vardagsmat, man har hittat ett stort antal dödade på senare tid.
I ett tv-inslag berättade en man hur han var tvungen att fly från Irak på grund av sin sexuella läggning. ”Jag låg i min säng, det var mitt i vintern. Min mor kom in och grep mig runt halsen. Hon sade: ’Du är en äcklig människa. Jag har satt dig till världen men nu måste du dö, du är homosexuell.’ Så kallade hon in min bror, som hade en pistol för att skjuta mig där i sängen. Jag hoppade ut genom fönstret, fick gå på gatorna i bara kalsonger och T-shirt, men lyckades till sist fly.” (Knappast korrekt återgivet, men ändå.). Han lyckades fly till Sverige 2004, annars hade vi förstås inte hört hans historia.
Jag bara undrar, på vilket sätt är homosexualitet ett så stort hot att man måste ta till tortyr och mord för att stävja det? Homosexualitet är lika vanligt bland ”vanliga djur” som bland oss människor. Det är en del av naturen. Så varför känner sig många så hotade av det? Är homosexualitet samhällsfarligt på något sätt? I så fall hur, det undrar jag!
Egentligen borde vi väl i dessa befolkningsexplosionens dagar vara tacksamma för att det finns människor som söker sig till partners och förhållanden där fortplantning inte är det allom drivande. Heterosexualitet, som bidrar till ökad folkmängd, kanske är en större fara för världssamfundet?
En annan sak, verkar det inte som om homofobin är större bland män än bland kvinnor (även om ”den ömma modern” ovan motsäger detta – men vi får väl anta att hon är fullständigt hjärntvättad)? Den heteromaxade mannen känner sig mer hotad av bögar/flator än vad de flesta kvinnor gör. Kan det bero på att han är rädd att blir betraktad som ett sexobjekt av testosteronstinna hannar, för det är lite obehagligt? Ja, det är ju en jobbig situation, oftast vill man ju bli betraktad som ”människa” och inte som sexobjekt – i alla fall vill man helst själv avgöra när det ska handla om sex. Hoppsan, liknar möjligen detta en situation som många tjejer upplever i förhållande till vissa heteromaxade män?

Bättre med massdiskriminering

Första gången jag såg den unga sydafrikanska löperskan på 800 m i friidrotts-VM, Caster Semenya, så tyckte jag spontant att hon såg mycket manlig ut. Och det må väl vara tillåtet. Men mycket riktigt så påbörjades snart en utredning om hon verkligen är tjej av födseln – eller om hon är kille.
Nu har tv-kommentatorerna berättat att tidigare (på 60-, 70-talen) så var det obligatoriskt med DNA-test för alla kvinnor som skulle delta i stora mästerskap för att fastställa att de verkligen var kvinnor. Obligatoriet togs bort bl a för att det uppfattades som diskriminerande för kvinnor. Och för att det är ett komplicerat test att göra.
Men ändå. Nog vore det bättre om alla deltagande idrottskvinnor fick göra ett DNA-test än att det blir som nu, i detta fall, när en enda tjej (?) pekas ut och ska testas. Det om något är väl diskriminerande om det nu visar sig att hon har de rätta kromosomerna?! Så länge alla tjejer dras över samma kam kan det väl inte uppfattas som diskriminering?
Sedan kan man förstås uppfatta det som diskriminerande att bara kvinnor ska DNA-testas; att man även borde kolla att alla idrottsmän verkligen är män. Men det känns ju knappast som om det finns någon risk för att det omvända förhållandet skulle gälla – vilken kvinna med hjärncellerna i behåll vill gå in och tävla som man i manlig friidrott?

Tröttsamt i tandkrämsträsket

I dagarna går det en TV-reklam som säger att tandkrämen ”Colgate Sensitive Multiprotection ger dig allt som alla andra tandkrämer gör – så byt idag, en gång för alla!” (eller något i den stilen).
Om nu Colgate Sensitive Multiprotection har alla funktioner – plackborttagande, vitgörande, fluor, milt mot tandkött… ja, allt vad det nu kan vara – så undrar man varför Colgate ändå har 14 (!) andra tandkrämsvarianter i sitt sortiment. Borde de andra inte ha blivit bortrationaliserade då mirakeltandkrämen Colgate Sensitive Multiprotection gjorde entré?
Eller om det nu är så att mirakeltandkrämen inte innehåller allt som alla andra tandkrämer innehåller, varför petar inte Colgate in allt det som alla andra tandkrämer innehåller i den? Så skulle vi slippa vi stå och vela framför 15 varianter i tandkrämshyllan i butiken nästa gång, andra märken oräknade.

”Åh, vad jag är kränkt!”

I Sverige blir vi ”kränkta” för minsta lilla. Jag råkar få en knuff i konsumkön – åååh, vad kränkande! Varje år ska jag deklarera min inkomst – hela skattesystemet är tamejtusan en kränkning av oss hederligt arbetande vanliga människor! Någon går före upp på bussen – vilken människa, jag blir så kränkt! Någon tittar på mig på ett menande sätt – ingen respekt, jag är kränkt, jag sticker kniven i honom!!
Nu har det kommit en ny bok om fenomenet, enligt uppgift en provokativ bok. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter den, av David Eberhard (Prisma). I beskrivningen av den står det: ”Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som en allvarlig kränkning av integriteten. Ju bättre vi får det, desto mer klagar vi.” Jag har inte läst den själv, men tycker det låter spännande.
Det är ju ett val man gör, att känna sig kränkt. Jag kan välja att anse att knuffen i konsumkön förmodligen var en olyckshändelse istället för en fysisk handling riktad mot min person. Jag kan välja att ”dom däruppe" antagligen inte kräver in min deklaration för att jävlas med just mig, utan för att fördela välfärden på ett så rättvist sätt som möjligt. Och så vidare. Det är i sanning konstigt att så många av oss väljer den väg som ger mest negativa känslomässiga påslag, nämligen att känna sig kränkt, istället för att se på omgivningen med positiva ögon. Vi kan anta att det hör samman med bristande självkänsla.
Respekt förresten, när blev att "visa respekt" synonymt med att vara rädd för någon? Respekt har blivit något man tilltvingar sig. Det var bättre när det var något man förtjänade.

Ps. Det är inte lätt att leva som man lär. Jag gick och kände mig kränkt i ungefär två år av en möbel som jag tyckte var i vägen. OK, den var verkligen i vägen i två år, men behövde jag känna mig kränkt för det? Troligen inte.

Tillbaka – tror jag...

Jag fick en snäll kommentar av en okänd läsare, om att det var länge sedan jag skrev. Och det var det ju. Tänkte försöka ta upp denna blogg med aningens mer regelbundenhet igen, även om jag aldrig kommer att kunna garantera en viss periodicitet. Men ett inlägg någon gång ibland ska jag väl kunna åstadkomma i alla fall.