”Åh, vad jag är kränkt!”

I Sverige blir vi ”kränkta” för minsta lilla. Jag råkar få en knuff i konsumkön – åååh, vad kränkande! Varje år ska jag deklarera min inkomst – hela skattesystemet är tamejtusan en kränkning av oss hederligt arbetande vanliga människor! Någon går före upp på bussen – vilken människa, jag blir så kränkt! Någon tittar på mig på ett menande sätt – ingen respekt, jag är kränkt, jag sticker kniven i honom!!
Nu har det kommit en ny bok om fenomenet, enligt uppgift en provokativ bok. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter den, av David Eberhard (Prisma). I beskrivningen av den står det: ”Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som en allvarlig kränkning av integriteten. Ju bättre vi får det, desto mer klagar vi.” Jag har inte läst den själv, men tycker det låter spännande.
Det är ju ett val man gör, att känna sig kränkt. Jag kan välja att anse att knuffen i konsumkön förmodligen var en olyckshändelse istället för en fysisk handling riktad mot min person. Jag kan välja att ”dom däruppe" antagligen inte kräver in min deklaration för att jävlas med just mig, utan för att fördela välfärden på ett så rättvist sätt som möjligt. Och så vidare. Det är i sanning konstigt att så många av oss väljer den väg som ger mest negativa känslomässiga påslag, nämligen att känna sig kränkt, istället för att se på omgivningen med positiva ögon. Vi kan anta att det hör samman med bristande självkänsla.
Respekt förresten, när blev att "visa respekt" synonymt med att vara rädd för någon? Respekt har blivit något man tilltvingar sig. Det var bättre när det var något man förtjänade.

Ps. Det är inte lätt att leva som man lär. Jag gick och kände mig kränkt i ungefär två år av en möbel som jag tyckte var i vägen. OK, den var verkligen i vägen i två år, men behövde jag känna mig kränkt för det? Troligen inte.