Antikterrorn

Numera vågar man knappt peta på sina gamla prylar av rädsla att man ska råka putsa bort antikvärdet på dem. Antikrundan har beslagit oss med handklovar på något sätt och satt våra gamla prylar på piedestal. Därför var det avsnitt som sändes häromsistens befriande: en dam kom in med en schäslong (chaisse longue) av äldre snitt, kanske 1800-tal, snirklig och utsirad björkstomme, med rätt sliten klädsel i guld och blommigt.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.