All inclusive

I mars blev en veckas semestervistelse på sydligare och soligare ort äntligen av. Med stor tvekan bokade vi en ”all inclusive”-resa, mest av allt för att det var det enda som erbjöds just där och då. Alla måltider inklusive dryck ingick alltså i hotellpriset. Vilket naturligtvis är ett incitament till att stanna på hotellet istället för att besöka lokala restauranger. Det känns lite konstigt. En av poängerna med att resa utomlands är ju att stifta bekantskap med kulturen och mattraditionerna på resmålet.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.

Miljarderna rull... staplas

Miljarderna bollas hit och dit. "Skatteökningen förväntas inbringa staten en miljard kronor." "Kostnaderna för tunneln genom Hallandsåsen ligger på cirka 7,5 miljarder kronor (2003)." "Sverige beräknas få knappt 14 miljarder kronor i EU-bidrag under 2007."
Men hur mycket pengar är egentligen en miljard kronor? "En miljard" är ett svårt tal. Man tänker "hundra", så "tusen", så "hundra tusen", sedan "en miljon" och sedan... lägger man gärna till ytterligare en nolla bara i talföljden.
Men för att komma till en miljard från en miljon så krävs det tre nollor! 1 000 000 000 alltså. Tusen miljoner. Det går inte att föreställa sig. Om man inte gör sig en bild av det förstås:
Om man staplar ovikta hundralappar på varandra, hur hög blir då en stapel som innehåller en miljard kronor? Gissa. (Eller fundera ordentligt på det – hur hög blir till exempel en stapel med tio hundralappar? 1000 kronor alltså?)
Svar: En stapel med hundralappar som innehåller en miljard kronor blir i runda slängar en kilometer (1 km) hög! Det ger lite perspektiv.
År 2006 var Ingvar Kamprad god för ca 461 miljarder kronor. En hög med hundralappar drygt 46 mil rakt upp i himlen. Nu börjar det bli svårt att göra sig en bild av mängden igen. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivån...

Medial vridning

Brittiske Prince Harry tjänstgjorde som officer i Afghanistan, och uppenbarligen som en uppskattad och duktig sådan. När det blev känt, genom att någon läckte "nyheten", blev han per omgående hemskickad. Det var inget som han blev särskilt glad över, han ville fortsätta jobba tillsammans med sina medsoldater på platsen. Men beslutet är förståeligt, han är naturligtvis ett perfekt mål för terrorister, särskilt när han befinner sig på deras gata.
Det mest intressanta är dock det sätt som detta har ältats i brittiska media. Och ältats. Och ältats. Och det enbart på grund av att han fötts till en viss position i samhället, inte på grund av de insatser han gjort eller de upplevelser han haft. Sky News hade 10-minutersinslag (minst) varje timme förra veckan om det. Först angående det faktum att han faktiskt tjänstgjorde som officer i skarpt läge (vilket tydligen förvånade alla), sedan om hur saken skulle hanteras nu när den blivit känd, sedan om beslutet att han inte fick vara kvar i tjänst, sedan över hur han skulle hantera att han blev hemsänd, sedan över hur han kände för vad som hänt...
En kostymklädd reporter berättar in i tv-rutan att "Prince Harry now obviously and naturally has to get some time for reflection over his experiences of what is happening in Afghanistan". Säkert, och det är bra. Men alla andra killar i hans ålder som upplevt samma dramatik som utsända soldater i en fullständigt främmande miljö då? Vem uppmärksammar dem? Vad känner Harrys kompis George, som uthärdat exakt samma svårigheter, när allt fokus läggs på en enda person ur ett dittills samarbetande lag på platsen?
Kanske är det bra att händelserna i den delen av världen kommer in människors vardagsrum igen, och personifierat av en levande människa. Synd bara att det krävs någon som tillhör kungahuset för att media överhuvudtaget ska intressera sig för det fotfolk som fortfarande arbetar på att göra krigshärjade områden i världen normaliserade igen.

Barnsligt fånigt

Babysavetter är dekorerade med söta flodhästar, grodor eller andra ”barnsliga” motiv. Men hur ofta får babysarna egentligen se de där dekorationerna? Det är ju mamma eller pappa (eller någon annan vuxen) som hanterar rengöringssavetten och hon eller han vill knappast att lilla ätteläggen ska få tag i den. För då åker den per automatik in i munnen; varken gott eller nyttigt kan man tro. Så man kan undra varför savetterna är präglade med bilder? Inte är det för barnens skull i alla fall. (Hur många blöjbarn känner igen en stiliserad flodhäst när de ser en?) Rimligtvis borde det kosta en extra slant att gulla till savetterna. Ganska bortkastade pengar känns det som. Och detta var också en ovanligt fånig betraktelse, jag nästan skäms...

Värdelöst vetande

Frågesportsprogram var tidigare ett av de roligare inslagen på TV. Det var innan kategorin ”kändisar” blev upphöjd till någon slags vetenskap. Att vid sidan om andra allmänbildningsämnen kunna koppla författare till böcker och regissörer och skådespelare till filmer och teater av någon kaliber, det är ju en sak. Men när det går att vinna massor med pengar bara genom att ha glott sig igenom TVs dokusåpor eller lusläst Hänt i veckan, då är det svårt att vara intresserad längre. Jeopardy och Postkodmiljonären och allt vad de heter har tappat i kvalitet, känns det som – och Besserwisser startade på noll redan från början. Nej, annat var det förr, på tidig Magnus Härenstam-tid. Säger en som faktiskt var med ”på riktigt” då.
Och en sak till. Hur kan det komma sig att frågorna på Kändis-Jeopardy alltid ligger på lågstadienivå? Ett skäl är kanske att deltagarna ska ha chans att tjäna så mycket pengar som möjligt eftersom pengarna ändå går till välgörande ändamål. Men nog vore det bra mycket roligare och väldigt mycket mindre pinsamt för dem om frågorna låg på en någotsånär kvalificerad nivå.

Idrottsjargong

– Näe, vi är i bra form och samspelade, svarar den intervjuade lagledaren på första frågan.
– Hur kändes första halvlek?, frågar intervjuaren därpå.
– Näe, vi går ut och spelar vårt spel, det är vi inställda på.
– Hur tycker du att ert nyförvärv spelade?, undrar intervjuaren.
– Näe, han gör precis det han ska göra, stoppar deras anfallare tidigt på plan, de får inget utrymme så vi kan ta ledningen med 1-0, svarar lagledaren.
Har idrottsmänniskor, framförallt lagidrottarna, någon manual i intervjusvarsteknik? Så gott som alla börjar ju sina svar på ställda frågor med ett "nej" och fortsätter sedan med att redogöra för förloppet i presens även om det är förfluten tid som avhandlas. Intressant – det är bara dialekterna (allt från malmöitiska till ö-viksmål) som skiljer i intervjuerna, i övrigt är det i stort sett samma mönster hela tiden.
– Näe, vi är ju lagspelare, det kanske är därför vi pratar likadant allihop. Kanske lagledaren skulle förklara det hela.

Iskall tobak

Jag har inget principiellt mot rökare, de är också människor. Rökte för övrigt själv i ett antal år, men det är inget jag är stolt över.
Rökning är ju ett ovanligt korkat nöje. Förutom de vanliga hälsoaspekterna så framstår miljöaspekten som en stark anledning till att lägga av.
Hörde en intervju med en pensionerad medicine professor (tror jag han var) som berättade att det inte finns någon gröda som besprutas så hårt som tobak. Det känns ju inte så fräscht, om man säger så.
Dessutom, vilket var intressantare, menade han att eftersom blodkärlen hos rökare drar ihop sig så mycket (och det har jag ett starkt minne av från min egen tid som tobaksbrukare) att de har svårare att hålla värmen i kroppen. Vilket gör att de ofta har det varmare inomhus än andra. Enligt honom skulle vår genomsnittliga inomhustemperatur sänkas med tre grader om alla slutade röka. Vilken energivinst i ett större perspektiv! Ett riktigt bra skäl till att fimpa tycker jag.

Morgonbussen

Morgonstund har förbanne mig inte mycket guld i mund. Särskilt inte på bussen in till stan. Från vår avlägsna – i förhållande till Stockholm C – bostadsort går det ledbussar, bussar som är dubbelt så långa som vanliga bussar och därför ledade på mitten för att de ska kunna komma runt gathörnen.
Min hållplats är nummer två på sträckan. Inga som helst problem att hitta sittplats med andra ord. Jag sätter mig avskilt och långt bak i bussens "svans" för att få lugn och ro att slumra under de ca 30 minuter det tar att komma in till Centralen.
Men icke! Oftast är högtalarutropen vid varje hållplats ljudliga nog att väcka döda.
Varför har man högtalarutrop för varje hållplats fastän i princip ingen kliver av förrän inne i centrum?
Dessutom kliver det alltid på några extrempigga kamrater som redan från dagisåldern präglats in i en bergsprängarmässig samtalston.
Varför samtalar vissa så högljutt fast de sitter på ungefär 15 centimeters avstånd från varandra? Har de ingen integritet?
De som inte har kamrater med sig på själva bussen känner sig ofta manande att börja sin dag med att prata med alla de känner på mobiltelefon. Ingen av oss medpassagerare behöver missa en stavelse där heller.
Varför pratar vissa så högt med varandra på mobiltelefon? Har de ingen integritet?
Dessutom envisas chauffören med att ha alla bussens lysrör tända – ett ilsket vitt stickande ljus som det bara inte går att komma undan – fast det finns mjukare lampor över varje säte.
Förslag: Dela in bussen för alla på samma sätt som man gör för hundägare – hundar får sitta längst bak. Där trivs också vi som vill ha lugn och ro och en mjukstart på dagen. Låt det bli en prat-, mobilprat-, högtalar- och lysrörsfri zon. De som inte klarar det får plats i främre delen av bussen, alltså före knixen på mitten. Bra för alla, ingen nämnd, ingen glömd.

Hårt väder

Vad heter den där plexiglashyddan som finns på busshållplatser? Den där som man knycklar sig in i för att läsa tidtabellen och komma undan regn och blåst.
Det är ju ingen svår fråga – den heter "busskur" i folkmun.
Härförleden gick jag en skrivarkurs som handlade mycket om ord; allmänna ord, fackord och perifera ord bland annat. En av deltagarna jobbar på SL och hon berättade att man där envisas med att i alla kontakter med allmänheten kalla busskuren (ett allmänt ord) för väderskydd (ett perifert ord) trots många påpekanden om att folk i gemen faktiskt säger busskur. Överheten på SL anser att vi ska uppfostras till att använda det i princip SL-interna ordet väderskydd i stället.
"De kan väl äta bakelser!", sade Marie Antoinette från ungefär samma avstånd till folket som SL-ledningen står på.

Hål i huvudet

Jag är piercad. Fast på ett väldigt traditionellt sätt, åtminstone ur ett svenskt lagomperspektiv. Hål i öronen – ett i varje öra. Där kan jag ha örhängen av för stunden lämpliga sorter; olika örhängen efter socialt sammanhang eller klädval.
Piercing – håltagning på mer eller mindre uppenbara ställen – har blivit något av en folksport idag, bland yngre människor i alla fall. Det som frapperar mig är att det som de piercade stoppar in i sina nya hål i kroppen i stort sett alltid är av samma material – silver – och ser ut att ha formgivits av samma designer – organiska och "helgjutna" former. Gärna med lite fornnordisk stuns.
So much för att uttrycka "sitt eget unika jag" genom piercing... Inte en guldknopp i en tunga eller navel så långt ögat kan se. Eller något annat material (inser att viss försiktighet krävs, men ändå – titan, kanske?!) eller någon avvikande form. Är inte det konstigt att allt är så totalt mainstream? Det känns faktiskt rätt "wild 'n crazy" att variera örhängen från dag till dag om man jämför.
Själva företeelsen piercing är ju inte någon nyhet i vår historia. Mänskligheten har smyckat sig ända sedan den blev värd att kallas mänsklighet. Man väljer att smycka sig för att sticka ut i gruppen. Eller för att visa sin tillhörighet till gruppen. Eller bägge. Men det som "de piercade" (då räknar jag alltså inte in gammeltantsgruppen dit jag hör) smyckar sig med är samma för alla, rätt karaktärslöst om jag får tycka det. Gother och förortsbabes har samma grejor i ögonbrynen, om man säger så.
Föreligger det ett dolt monopol på bröstvårts-, navel-, tung-, öronbryns-, nässmycken o s v?
Inte vet jag. Men det skulle vara roligt att se något annorlunda någon gång. Då skulle jag kunna betrakta företeelsen som ett sätt att markera identitet.

En mig närstående kommenterar piercing så här: "Fattar inte varför man överhuvudtaget ska pierca sig! Vi har ju alla de hål i kroppen vi behöver redan!" Det kan man i och för sig hålla med om. Men som sagt, det är svårt att kliva ur stenåldersmänniskans skor. (Skor? Stenåldersmänniska? Jaja...)


-- Nu kom en annan fundering för mig: finns det överhuvudtaget clips längre? När jag tog hål i öronen var ett starkt skäl att clips gjorde så ont att ha på sig, rena mordet på ens örsnibbar. Sedan dess har jag inte ens reflekterat över förekomsten av clips. Jag måste nog ge mig ut på clips-exkursion. --