Idrottsjargong

– Näe, vi är i bra form och samspelade, svarar den intervjuade lagledaren på första frågan.
– Hur kändes första halvlek?, frågar intervjuaren därpå.
– Näe, vi går ut och spelar vårt spel, det är vi inställda på.
– Hur tycker du att ert nyförvärv spelade?, undrar intervjuaren.
– Näe, han gör precis det han ska göra, stoppar deras anfallare tidigt på plan, de får inget utrymme så vi kan ta ledningen med 1-0, svarar lagledaren.
Har idrottsmänniskor, framförallt lagidrottarna, någon manual i intervjusvarsteknik? Så gott som alla börjar ju sina svar på ställda frågor med ett "nej" och fortsätter sedan med att redogöra för förloppet i presens även om det är förfluten tid som avhandlas. Intressant – det är bara dialekterna (allt från malmöitiska till ö-viksmål) som skiljer i intervjuerna, i övrigt är det i stort sett samma mönster hela tiden.
– Näe, vi är ju lagspelare, det kanske är därför vi pratar likadant allihop. Kanske lagledaren skulle förklara det hela.

Iskall tobak

Jag har inget principiellt mot rökare, de är också människor. Rökte för övrigt själv i ett antal år, men det är inget jag är stolt över.
Rökning är ju ett ovanligt korkat nöje. Förutom de vanliga hälsoaspekterna så framstår miljöaspekten som en stark anledning till att lägga av.
Hörde en intervju med en pensionerad medicine professor (tror jag han var) som berättade att det inte finns någon gröda som besprutas så hårt som tobak. Det känns ju inte så fräscht, om man säger så.
Dessutom, vilket var intressantare, menade han att eftersom blodkärlen hos rökare drar ihop sig så mycket (och det har jag ett starkt minne av från min egen tid som tobaksbrukare) att de har svårare att hålla värmen i kroppen. Vilket gör att de ofta har det varmare inomhus än andra. Enligt honom skulle vår genomsnittliga inomhustemperatur sänkas med tre grader om alla slutade röka. Vilken energivinst i ett större perspektiv! Ett riktigt bra skäl till att fimpa tycker jag.

Morgonbussen

Morgonstund har förbanne mig inte mycket guld i mund. Särskilt inte på bussen in till stan. Från vår avlägsna – i förhållande till Stockholm C – bostadsort går det ledbussar, bussar som är dubbelt så långa som vanliga bussar och därför ledade på mitten för att de ska kunna komma runt gathörnen.
Min hållplats är nummer två på sträckan. Inga som helst problem att hitta sittplats med andra ord. Jag sätter mig avskilt och långt bak i bussens "svans" för att få lugn och ro att slumra under de ca 30 minuter det tar att komma in till Centralen.
Men icke! Oftast är högtalarutropen vid varje hållplats ljudliga nog att väcka döda.
Varför har man högtalarutrop för varje hållplats fastän i princip ingen kliver av förrän inne i centrum?
Dessutom kliver det alltid på några extrempigga kamrater som redan från dagisåldern präglats in i en bergsprängarmässig samtalston.
Varför samtalar vissa så högljutt fast de sitter på ungefär 15 centimeters avstånd från varandra? Har de ingen integritet?
De som inte har kamrater med sig på själva bussen känner sig ofta manande att börja sin dag med att prata med alla de känner på mobiltelefon. Ingen av oss medpassagerare behöver missa en stavelse där heller.
Varför pratar vissa så högt med varandra på mobiltelefon? Har de ingen integritet?
Dessutom envisas chauffören med att ha alla bussens lysrör tända – ett ilsket vitt stickande ljus som det bara inte går att komma undan – fast det finns mjukare lampor över varje säte.
Förslag: Dela in bussen för alla på samma sätt som man gör för hundägare – hundar får sitta längst bak. Där trivs också vi som vill ha lugn och ro och en mjukstart på dagen. Låt det bli en prat-, mobilprat-, högtalar- och lysrörsfri zon. De som inte klarar det får plats i främre delen av bussen, alltså före knixen på mitten. Bra för alla, ingen nämnd, ingen glömd.

Hårt väder

Vad heter den där plexiglashyddan som finns på busshållplatser? Den där som man knycklar sig in i för att läsa tidtabellen och komma undan regn och blåst.
Det är ju ingen svår fråga – den heter "busskur" i folkmun.
Härförleden gick jag en skrivarkurs som handlade mycket om ord; allmänna ord, fackord och perifera ord bland annat. En av deltagarna jobbar på SL och hon berättade att man där envisas med att i alla kontakter med allmänheten kalla busskuren (ett allmänt ord) för väderskydd (ett perifert ord) trots många påpekanden om att folk i gemen faktiskt säger busskur. Överheten på SL anser att vi ska uppfostras till att använda det i princip SL-interna ordet väderskydd i stället.
"De kan väl äta bakelser!", sade Marie Antoinette från ungefär samma avstånd till folket som SL-ledningen står på.

Hål i huvudet

Jag är piercad. Fast på ett väldigt traditionellt sätt, åtminstone ur ett svenskt lagomperspektiv. Hål i öronen – ett i varje öra. Där kan jag ha örhängen av för stunden lämpliga sorter; olika örhängen efter socialt sammanhang eller klädval.
Piercing – håltagning på mer eller mindre uppenbara ställen – har blivit något av en folksport idag, bland yngre människor i alla fall. Det som frapperar mig är att det som de piercade stoppar in i sina nya hål i kroppen i stort sett alltid är av samma material – silver – och ser ut att ha formgivits av samma designer – organiska och "helgjutna" former. Gärna med lite fornnordisk stuns.
So much för att uttrycka "sitt eget unika jag" genom piercing... Inte en guldknopp i en tunga eller navel så långt ögat kan se. Eller något annat material (inser att viss försiktighet krävs, men ändå – titan, kanske?!) eller någon avvikande form. Är inte det konstigt att allt är så totalt mainstream? Det känns faktiskt rätt "wild 'n crazy" att variera örhängen från dag till dag om man jämför.
Själva företeelsen piercing är ju inte någon nyhet i vår historia. Mänskligheten har smyckat sig ända sedan den blev värd att kallas mänsklighet. Man väljer att smycka sig för att sticka ut i gruppen. Eller för att visa sin tillhörighet till gruppen. Eller bägge. Men det som "de piercade" (då räknar jag alltså inte in gammeltantsgruppen dit jag hör) smyckar sig med är samma för alla, rätt karaktärslöst om jag får tycka det. Gother och förortsbabes har samma grejor i ögonbrynen, om man säger så.
Föreligger det ett dolt monopol på bröstvårts-, navel-, tung-, öronbryns-, nässmycken o s v?
Inte vet jag. Men det skulle vara roligt att se något annorlunda någon gång. Då skulle jag kunna betrakta företeelsen som ett sätt att markera identitet.

En mig närstående kommenterar piercing så här: "Fattar inte varför man överhuvudtaget ska pierca sig! Vi har ju alla de hål i kroppen vi behöver redan!" Det kan man i och för sig hålla med om. Men som sagt, det är svårt att kliva ur stenåldersmänniskans skor. (Skor? Stenåldersmänniska? Jaja...)


-- Nu kom en annan fundering för mig: finns det överhuvudtaget clips längre? När jag tog hål i öronen var ett starkt skäl att clips gjorde så ont att ha på sig, rena mordet på ens örsnibbar. Sedan dess har jag inte ens reflekterat över förekomsten av clips. Jag måste nog ge mig ut på clips-exkursion. --

Ungdomlighetens baksida

Sedan ett bra tag har butikerna översvämmats av skönhetskrämer i små söta runda burkar. Ultra lifting, åtstramande, anti-ageing, rynkborttagande, revitalifting, återfuktande, soothing, mjukgörande... ja, du vet, ”för att vi är värda det” (vi som nått hängande-hud-åldern alltså).
Små burkar, lite innehåll, tar snabbt slut. En fråga inställer sig hos oss miljöterroriserade: hur sopsorterar man dem? Vad är de egentligen gjorda av för material?
De flesta är förvisso av färgat glas med hårdplastlock, klockrent.
Men en del är tveksamma – är det kanske porslin istället? Var lägger man sånt? Inte i färgat-glas-behållaren i alla fall!
Så står jag där med min goda vilja och gräsligt dåligt samvete för min okunskap som gör att jag för enkelhetens skull slänger burken i vanliga hushållssoporna.
Vart tog de gamla hederliga blåa platta Niveaburkarna, vägen? Där var det ingen tvekan om vilken behållare som gällde.
Å andra sidan var återvinningsbehållare inte ens påtänkta på den tiden.

Välkommen till familjen

Igår damp oväntat ett kuvert med tidskriften Forskning & Framsteg ned i brevlådan. Det är säkert 20 år sedan jag läste den senast. Endera har jag ordnat prenumeration för inte så länge sedan, men minns inte hur och varför. Eller så är det en present från min nya arbetsgivare.
Adressen var handskriven på kuvertet och på själva tidningen satt en blå post it-lapp, där det stod, också handskrivet, ”Välkommen! /F&F”
Tala om varumärkesbygge! Om jag varit det minsta tveksam över om jag egentligen ville ha den där prenumerationen eller inte så gick den tvekan omedelbart över med den lilla gesten. Personligt bemötande är så ovanligt att man nästan blir lite rörd när det händer. Nu känner jag mig som stolt medlem i familjen Forskning & Framsteg-läsare. Så ska en kund hanteras!

Ett erbjudande att hålla ögonen på

I TV-reklam från en av våra större optikerkedjor: "För bara 990 kr i tillägg skräddarsyr vi dina progressiva glasögon."
Va'?!
Jag har haft glasögon sedan jag var tre år och har alltid trott att det är just det som optiker har till främsta uppgift att stå till tjänst med (utan tillägg på priset): se till att jag får glasögon som är anpassade till just mitt synfel. Det är ju det som ska göra skillnaden mellan glasögon från optikern och de glasögon man köper på Apoteket eller hos Clas Ohlson eller på macken. Eller har jag missat något väsentligt här?

Årets utmärkelse

Igår korade Handelns Utredningsinstitut Årets Julklapp 2007. Det blev GPS-navigatorn.
Kriterierna för Årets Julklapp är att den ska
- representera vår tid
- vara en nyhet/ett nyväckt intresse
- ha högt försäljningsvärde/säljas i stort antal.
Det har jag inga synpunkter på.
Det som jag tycker är konstigt är att man kan ge en utmärkelse innan tidpunkten för mätningen om alla kriterier är uppfyllda har infallit. Det borde ju rimligen vara så att först på juldagen vet vi om detta verkligen är Årets julklapp, i fråga om antal sålda enheter. Annars är det lite som att utse Årets fotbollsspelare 2008 redan nu.
Visst, säkert kan man redan nu se att försäljningen av GPS-mottagare är på uppgång – men tänk om en helt annan sak, t ex radiostyrda stridshelikoptrar i lagom vardagsrumsstorlek, skulle gå om på upploppet?
Och är det inte så att utkorandet i sig skapar en självuppfyllande profetia? Suget efter GPS-navigatorer kanske blir större just i och med att produkten blivit utsedd till Årets Julklapp. Självklart att den säljs i stort antal…

Irriterande plastigt

Finns det något jag tycker det borde vara straffskatt på – för avsändarna, inte mottagarna förstås – så är det plastomslag på reklamtrycksaker. Oljekris eller inte, plastomslagen är ett fullständigt idiotiskt utnyttjande av naturresurser.
Många trycksaker klarar leverans utan inplastning, så varför inte alla?
Handgreppet att slita av plasten från trycksaken och gå med den till papperskorgen tar min tid, inte mycket men dock. Självklart är det en poäng för avsändaren att jag måste ägna tid åt trycksaken, det tvingar mig ju att se den i mängden reklam. Men det blir en irriterande avvikelse från trycksakens transport från brevlådan till återvinningen - i mitt fall ligger återvinningen mellan brevlådan och papperskorgen och därmed blir papperskorgsresan en logistisk anomali. Det händer Ytterst Sällan att jag är intresserad av trycksakens innehåll.
När jag tänker efter så är det inte bara reklamtrycksaker som är inslagna i plast. Även bokklubbar och andra har förfallit till bruket. Jag får väl helt enkelt bojkotta de bokklubbar som plastar sina månadsutskick. Så!