Marknadsföring av ondo

Nu är jag riktigt arg.
Min far, 84, fick för någon tid sedan ett antal introduktionserbjudanden i form av "presenter" i form av kalsonger, strumpor, rakblad... ja, lite olika, som man prenumererar på om man inte säger nej. Han, som inte är riktigt hemma i hur saker marknadsförs nuförtiden, gjorde väl ingenting. Hämtade inte ut något från posten (var nu den är någonstans). Kom det något paket i hembrevlådan så öppnade han och tänkte inte mer på det.
Sedan kom fakturorna. Och eftersom han inte utnyttjat någon tjänst så betalade han inte.
Sedan kom inkassokraven. Gång på gång på gång.
Intressant är att flera av de företag som skickat på honom "introduktionserbjudanden" har olika namn, d v s firmor, men samma adress. Och inkassoföretaget, som under resans gång bytt namn, är detsamma för de olika företagen.
Fråga 1: Varför skickar företag erbjudanden om att "prenumerera" på kalsonger, strumpor o s v till en 84-årig man?
a) Hur många äldre män finns det som plötsligt lägger om rutinerna i fråga om underklädesanskaffning - om de ens måste skaffa några nya?
b) Hur många äldre män finns det som har stenkoll på vad som landar i brevlådan, vad som är harmlöst och vad som kan leda till obehagliga betalningskrav?
Kan det finnas någon inte helt rumsren affärsidé i bakgrunden?
Fråga 2: Hur många gånger går följderna av sådana här erbjudanden till inkassoföretag av obskyr sort?
Kan det finnas någon systematik i detta? - "Vi skickar ut småsaker som ska betalas oavsett vad, ni får inkassera, vi har båda vunnit på dealet".
Kan det finnas någon inte helt rumsren affärsidé i bakgrunden?
Jag tror tamejtusan jag måste vända mig till Plus-Sverker!

Damernas flärd

Köpte en Damernas Värld för att komma åt den medföljande deckaren. Och passade på att läsa tidningen först. Där har jag nu fått lära mig att sommarens klänningar ska vara drömska och flytande i både tyg och färger, samt gärna få kosta 32.000 kronor. Och att, enligt en annons, det nu kan vara roligt att ha mens, eftersom fodralen på bindorna kommer i 84 olika mönster att förgylla handväskan med. Jag säger då det.

Play it again, Sam... not

Vardagsmorgon: in i duschen och sedan på med radion under fixa-till-sig-för-dagen-fasen. Och varje morgon är det exakt samma låt som spelas när jag slår på radion. Varenda Eviga Morgon! Jag vet inte ens vad den heter, kanske ”Glory of love” eller så. Men det spelar ingen roll, poängen är att den spelas den gång på gång på gång under dagen och alltid ungefär halv 7 när jag kliver ur duschen.
Radiopratarna måtte ha världens minsta skivsamling, CD-lådan kan rymma max 10 plattor att döma av variationen i utbudet under dagen. De få utvalda låtarna blir fullständigt sönderspelade, efter tre dagars malande av samma och samma har man lessnat fullständigt.
Undrar vad artisterna tycker förresten. Efter att ha spelat in en fullängdsplatta får artisten bara höra en enda av låtarna spelas i radio. I och för sig bättre än att inte komma ut med någon låt alls, men det måste kännas tråkigt när 90 procent av ens arbete går världen förbi bara för att radiopratare inte vågar variera sina spellistor mer.
För att inte tala om all bra musik som inte spelas överhuvudtaget.

Berömmelseavdelningen

Idag hämtade jag ut receptbelagd medicin på Apoteket. Ingen väntetid, kommer fram till disken direkt, lägger fram mitt ID och efter koll i datorn har receptarien på fem röda sekunder fixat fram medicinen, skrivit ut etiketten och klistrat på den. Bara att gå till kassan och betala.
Det hela gick på en grisblink och receptarien var riktigt trevlig. Förr i tiden var man tvungen att ta en sväng på stan innan man kunde hämta ut något och personalen var ganska nedlåtande (kontentan av upplevelsen på passexpeditionen igår.)

Klagomålsavdelningen

Igår ansökte jag om nytt pass. På lunchen tog jag mig till närmaste passexpedition, den enda på mils avstånd. Tog en nummerlapp och konstaterade att ”det här tar nog tid”. Så jag gick till en butik några kvarter bort, köpte mig en lunchmacka som jag åt i godan ro i polishusets trädgård. Efter rundlig tid gick jag in igen och konstaterade att ”det här tar nog väääldigt lång tid”. Med det tempot skulle jag behöva vänta cirka tre timmar till. Eftersom en timme lunch redan hade förflutit så jag gav upp och åkte till jobbet.
Efter arbetstid åkte jag tillbaka, tog ny nummerlapp och väntade i ytterligare en och en halv timme. Kom fram till luckan och klarade av ärendet på kanske fem minuter (passfotot kommer att visa en Mycket Förgrämd Kvinna).
Passpolisen meddelade att passet blir klart om fem arbetsdagar och då kunde jag hämta ut det där. ”Hämta ut det här?? Kan man inte få det hemskickat, som med körkort??” Nej, det måste hämtas där.
Så nu har jag att se fram emot lika lång kötid för att hämta ut passet. Fråga: ska man verkligen behöva ta ut två halva semesterdagar för att skaffa ett pass?
På Polisens hemsida varnar man för långa köer, särskilt i början på veckan. Men om man nu vet om hur det brukar se ut, varför inte öka servicegraden genom att öppna några kassor till? Igår var mer än hälften stängda. Och varför är det så polisstationer som har befogenhet att utfärda pass?

Mer plast

När ska det plastkort komma, som man kan tanka in alla sina andra plastkort i? Tänk att slippa ha med sig diverse kundkort vid shoppingrundan, utan bara ett enda som innehåller alla butikernas bonussystem och så.
Ett skäl till att den utvecklingen inte har kommit till stånd är förstås att många kort måste kringgärdas av säkerhetssystem. Bankkort till exempel – där bankerna, vad jag förstår, inte kan komma överens om ett gemensamt system – eller andra kort som man kan betala med.
Men sådana kort som bara är till för att innehavaren ska registreras för köpebonusar till exempel, sådana skulle man ju kunna samla i ett och samma kort. Det vore ett steg i rätt riktning mot en tunnare och smidigare plånbok.
Jag borde nog ändra rubriken på detta till ”Mindre plast” istället!

Historien upprepar sig

Lustigt hur moden kommer tillbaka, förr eller senare. Just nu har turnyren, av alla fenomen, en renässans, om än rätt olika originalet.
Unga flickor klär sig i bulliga ballongkjolar och se bara på Gry Forsells äggvärmare till klänning på Sommarkrysset för ett par veckor sedan. Vi som växte upp på Twiggy-tiden måste lära oss att avvika från våra inlärda "mager-som-en-speta-är-bra"-normer. Det är förmodligen bättre för både kropp och psyke att det är helt i sin ordning att pösa ut lite. Snart kanske vi får Zornkullemått som högsta ideal igen. Det vore nog inte fel så länge som kurvorna inte kommer sig bara av chips och cola.
(Det sista sade jag bara för att jag tycker det är rätt tråkigt att se alldeles för många flickor i övre tonåren som har kroppar som ogräddade vetedegar och ungefär lika mycket kraft som en sådan… Synd på rara ärtor, om man säger så.)

All inclusive

I mars blev en veckas semestervistelse på sydligare och soligare ort äntligen av. Med stor tvekan bokade vi en ”all inclusive”-resa, mest av allt för att det var det enda som erbjöds just där och då. Alla måltider inklusive dryck ingick alltså i hotellpriset. Vilket naturligtvis är ett incitament till att stanna på hotellet istället för att besöka lokala restauranger. Det känns lite konstigt. En av poängerna med att resa utomlands är ju att stifta bekantskap med kulturen och mattraditionerna på resmålet.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.

Miljarderna rull... staplas

Miljarderna bollas hit och dit. "Skatteökningen förväntas inbringa staten en miljard kronor." "Kostnaderna för tunneln genom Hallandsåsen ligger på cirka 7,5 miljarder kronor (2003)." "Sverige beräknas få knappt 14 miljarder kronor i EU-bidrag under 2007."
Men hur mycket pengar är egentligen en miljard kronor? "En miljard" är ett svårt tal. Man tänker "hundra", så "tusen", så "hundra tusen", sedan "en miljon" och sedan... lägger man gärna till ytterligare en nolla bara i talföljden.
Men för att komma till en miljard från en miljon så krävs det tre nollor! 1 000 000 000 alltså. Tusen miljoner. Det går inte att föreställa sig. Om man inte gör sig en bild av det förstås:
Om man staplar ovikta hundralappar på varandra, hur hög blir då en stapel som innehåller en miljard kronor? Gissa. (Eller fundera ordentligt på det – hur hög blir till exempel en stapel med tio hundralappar? 1000 kronor alltså?)
Svar: En stapel med hundralappar som innehåller en miljard kronor blir i runda slängar en kilometer (1 km) hög! Det ger lite perspektiv.
År 2006 var Ingvar Kamprad god för ca 461 miljarder kronor. En hög med hundralappar drygt 46 mil rakt upp i himlen. Nu börjar det bli svårt att göra sig en bild av mängden igen. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivån...

Medial vridning

Brittiske Prince Harry tjänstgjorde som officer i Afghanistan, och uppenbarligen som en uppskattad och duktig sådan. När det blev känt, genom att någon läckte "nyheten", blev han per omgående hemskickad. Det var inget som han blev särskilt glad över, han ville fortsätta jobba tillsammans med sina medsoldater på platsen. Men beslutet är förståeligt, han är naturligtvis ett perfekt mål för terrorister, särskilt när han befinner sig på deras gata.
Det mest intressanta är dock det sätt som detta har ältats i brittiska media. Och ältats. Och ältats. Och det enbart på grund av att han fötts till en viss position i samhället, inte på grund av de insatser han gjort eller de upplevelser han haft. Sky News hade 10-minutersinslag (minst) varje timme förra veckan om det. Först angående det faktum att han faktiskt tjänstgjorde som officer i skarpt läge (vilket tydligen förvånade alla), sedan om hur saken skulle hanteras nu när den blivit känd, sedan om beslutet att han inte fick vara kvar i tjänst, sedan över hur han skulle hantera att han blev hemsänd, sedan över hur han kände för vad som hänt...
En kostymklädd reporter berättar in i tv-rutan att "Prince Harry now obviously and naturally has to get some time for reflection over his experiences of what is happening in Afghanistan". Säkert, och det är bra. Men alla andra killar i hans ålder som upplevt samma dramatik som utsända soldater i en fullständigt främmande miljö då? Vem uppmärksammar dem? Vad känner Harrys kompis George, som uthärdat exakt samma svårigheter, när allt fokus läggs på en enda person ur ett dittills samarbetande lag på platsen?
Kanske är det bra att händelserna i den delen av världen kommer in människors vardagsrum igen, och personifierat av en levande människa. Synd bara att det krävs någon som tillhör kungahuset för att media överhuvudtaget ska intressera sig för det fotfolk som fortfarande arbetar på att göra krigshärjade områden i världen normaliserade igen.