skip to main |
skip to sidebar
En ensam kråkunge som satt alldeles för långt bort för att min kamera skulle klara det. Men ändå. Detta är första gången jag deltar i någon fotoutmaning och alla är vi barn i början...Flera fredagsfärger hittar du här:http://fredagsfarger.wordpress.com/
Bara 100 meter från mitt jobb finns ett gym som jag har börjat gå på. Perfekt att kunna slinka in under lunchen. Det är fint och fräscht och supermodernt. Varje spring-, trapp- och roddmaskin är försedd med egen tv-/dataskärm. Vilket gör att jag idag, samtidigt som jag sprang bort fläsk på bandet, kunde drägla över Rachel Raes ursmaskiga kaloristinna scones, som hon bakade i sin tv-show. Lite förvirrande är det allt, det här med kroppen och begären och försakandet…
Rungande rubriker på löpsedlarna om ”vem som gör vad med vem” i dokusåpavärlden. Som om det vore en rapport från verkligheten, på samma sätt som rapporter från krigsdrabbade områden, jordbävningsorter och så vidare. Det är konstigt.
De stora mediaföretagen äger tidningar och TV-kanaler i en salig blandning. Kan det utgå order från koncernledningen att journalisterna längst ned i företagshierarkin ska haussa de egna kanalernas TV-program för att hålla tittartrycket och därmed reklamintäkterna uppe?
Och konstigast av allt – det intresse folk verkar ha av smörjan! Är det ett flyktbeteende, ett sätt att slippa den egna eländiga (?) verkligheten? Detta intresse driver förstås upp trycket från mediaföretagen. Som sänder/skriver mer och mer av samma sort. Så vi blir dummare och dummare. Och i vår dumhet måste fly ännu mer från vår simpla lilla värld. Och därför följa händelserna i overkligheten ännu mer… Det är synd om människan, som August Strindberg sade.
Nu tror jag att jag vet vad det mest onödiga i elektrisk mackapär-väg är hittills: Den automatiska pappershandduksskräpkorgen. Jag har sett flera, bland annat en inne på toaletten i omklädningsrummet i en av mina träningslokaler. En behållare med lock för använda pappershanddukar och annat skräp. När man för handen över ett avläsarfönster på lockets översida så öppnas det automatiskt. Man behöver alltså inte bekväma sig själv till att lyfta på locket för att slänga pappershandduken.
Jag tycker det är helt befängt, förstår inte vitsen alls. Är det för att man är rädd att den fysiska lyfta-lock-kontakten med behållaren ska bidra till bakteriespridning? Eller är det bara för att vi faktiskt ska slippa momentet Lyfta lock av rena bekvämlighetsskäl? För min del är i alla fall varken bakterierna eller omaket att lyfta locket tillräckliga skäl för att motivera ytterligare en energislukarstation inne på muggen.
Det nästan fånigaste av allt är att inne på ovannämnda toalett hänger också vanliga frottéhanddukar, som det verkar som om de flesta föredrar framför pappershanddukarna. Eftersom de hänger precis ovanför den automatiska skräpbehållaren så går det inte att använda dem utan att aktivera behållarlocket som då naturligtvis öppnas, helt i onödan.
Såg Parlamentet igår, deltagande ”politiker” var Henrik Dorssin, Claes Malmberg, Magnus Bettnér och André Wikström. Är den välkammade unge finlandssvensken André Wikström förebilden för Robert, han som är Boxers frontfigur?! ”Hej, Robert här.”, du vet. Eller har André haft Robert som förebild? (I så fall, varför?) André är i alla fall bra mycket roligare. Boxerreklamen var roligare innan Robert fick en kropp till sitt skyltdockeansikte.
”Människovärdet sitter i hjärtat”, sade Esaias Tegnér.
”Det mänskliga hjärtat har gömda skatter bevarade i hemlighet, förseglade av tystnad; tankarna, hoppen, drömmarna, njutningarna, vars charm försvinner om de avslöjas”, sade Charlotte Brontë.
Hur går det ihop med denna nyhet från TT?:
Patient fick nytt konstgjort hjärtaSahlgrenska universitetssjukhuset har genomfört en för Skandinavien unik hjärtoperation. En patients hela gamla hjärta har tagits bort och ersatts av ett konstgjort, uppger sjukhuset. (TT)
Även om jag är oerhört imponerad av de medicinska framstegen är det inte utan att jag blir lite orolig för patienten på ett mer abstrakt plan. Är han verkligen densamme efteråt?
Det händer allt som oftast att jag vill byta färger i något rum. Det går ju hur lätt som helst genom att bara byta bordduk och följa upp med kuddar i soffan och ljus på bordet som färgmatchar. Förut kunde man köpa nya kuddöverdrag på var och varannan affär där de har inredningsdetaljer och bara byta på kuddarna. Det går inte längre, nu måste man köpa hela kuddar för att få nya färger i soffan. Om man, som jag, vill ha lite olika att välja på beroende på sinnesstämning och säsong, så slutar det med att man får avsätta en hel garderob till bara kuddförvaring! Ett gäng kuddöverdrag på en hylla i linneskåpet känns mer såväl utrymmes- som kostnadseffektivt.
Ylva, Stockholm: Hej, jag ringer för att tala om att min far har lagts in på Sundsvalls sjukhus en tid. Men det kanske ni redan visste?
Områdesansvarig, Hemtjänsten, Sundsvall: Ja, sådant får vi reda på.
Y: Jag var där uppe i helgen och har anlitat en städfirma som ska grundstäda hans lägenhet. Det vore bra om ni kunde ta reda på hans tvätt medan de är där.
Oa: Nej, det går inte! Vi får inte gå in i lägenheten om han inte är hemma.
Y: Jaså. Men då är det väl lika bra att du skickar tillbaka min nyckel till lägenheten som jag sände till er i slutet på sommaren?
Oa: Ja, visst… men det blir ju en kostnad för oss! Kan du inte komma och hämta den?
Y: Nej, jag bor som du vet i Stockholm, så det blir svårt.
Oa: Men du var ju här över helgen som gick?
Y: Ja, men jag kan naturligtvis inte åka upp varje vecka. Och åker jag upp blir det över någon helg igen och då jobbar inte ni.
Oa: Nähä! Men då kan vi göra så att vi kastar in nyckeln genom brevinkastet till hans lägenhet i stället, så kan du hämta den där.(Undrar just hur jag skulle komma åt den då? Med hjälp av låssmed? "Men skicka den mot faktura då!", avslutade jag.)
Valfriheten vad det gäller leverantörer av diverse nödvändiga tjänster och produkter – el, försäkringar, telefon o s v – är säkert bra. Det blir förmodligen billigare i längden. Om man bara orkar vara aktiv, följa marknaden och göra nya val efter hand.
Det orkar inte jag – är troligen helt lurad på torget när det gäller allt det där.
Och nu är tendensen att ”avreglera” själva prislapparna i affärerna också! En av gratistidningarna basunerar ut att man kan spara massor med pengar på att pruta i butiken. Och påstår att många säljare faktiskt vill ha en prisdiskussion – att allt fler säljare i svenska affärer förväntar sig att vi prutar.
Usch, det blir svårt. Vis av erfarenhet från resor i länder där prutningen ses som en skön konst vet jag att jag är helt värdelös på att pruta. Jag gillar helt enkelt inte den situationen. Den blir en slags – om än oftast snarare trevlig än fientlig – kvasikonflikt som jag aldrig känner mig hemma i. Det kryper i hela kroppen och efteråt känner jag mig alltid lurad på samma gamla torg. Är det ett svenskt sätt att uppleva situationen, eller är det bara jag som är så in i Norden dålig på att se om mitt eget hus?
