OS-tankar

Nu är OS över för denna gång. Det har varit roligt att följa hela evenemanget, trots många uteblivna svenska framgångar. Öppnings- och avslutningsarrangemangen var helt fantastiska, men något annat hade vi väl inte väntat av ett traditionellt masstruppsland som Kina.
Att kineserna sedan själva knaprade åt sig så många medaljer är väl inte heller så konstigt. Med 1,5 miljarder invånare är ju urvalet rätt stort till idrottsskolorna.
Starkt av Ara Abrahamian att stå stadigt för sina principer. Kanske brottningen kan bli mer rumsren framöver.
Synd om Sanna Kallur som inte fick chans att ta vara på sin kanonstart – som väl i och för sig var det som fällde henne.
Skytte känns som en sport där uppdelningen mellan Olympiska spel och Paralympiska spel verkar helt onödig, i alla fall beträffande vissa handikapp.
Materialsporten simning: stackars alla dessa storvuxna människor som måste klämma in sig i dräkter i babystorlek.
Gångtävlingar för människor och travtävlingar för hästar är rätt likartade och konstiga. Bägge går ut på att ta sig fram fortast möjligt i en gångart som av naturen inte är menad att ta sig fram fortast möjligt på. Som att tävla i vem som kan viska högst.
Taekwondo; är det kampsportens River Dance?

Äldreomsorg... eller?

Jag har nämnt min far tidigare. Han bor ca 40 mil norr om Stockholm, där jag bor. Han är som sagt 84 år och har på kort tid blivit mycket förvirrad. Tills för inte alls länge sedan klarade han sig perfekt på egen hand. Det gör han inte längre.
Det har i första hand visat sig i att hans lägenhet blivit ett fullständigt katastrofområde. Snusk och förnedring.
Därför tog jag kontakt med hans kommuns äldreomsorg i mitten av juni och förklarade läget.
Jag informerade också om att han inte längre har någon telefon eftersom hans abonnemang upphört p g a utebliven betalning av teleräkningen (ytterligare ett tecken på ökad förvirring).
De måste därför gå hem till honom för att prata med honom. Det skulle ske, enligt kommunens representant. Sedan hörde jag inte ifrån dem.
Jag ringde upp igen i mitten av juli. "Nej, han har finns inte i vårt system", säger då samma representant förvånat.
(Första gången jag bad om att de skulle se över hans situation var för ett par år sedan, men då tyckte handläggaren att han var så pigg och kry att han nog kunde klara sig själv – trots att han hade fyllt 80 och därmed, enligt kommunens hemsida, per automatik redan då var berättigad till ett visst mått av hemtjänst...)
Nu började i alla fall hjulen att snurra. En handläggare besökte honom tillsammans med mig och fattade beslut om hjälp med städning, tvätt och inköp.
Idag, en vecka in i augusti, har fortfarande ingen från hemtjänsten klivit över hans tröskel. Det fick jag reda på häromdagen när jag ringde och hörde efter. "Vi har ringt på några gånger men han har inte öppnat."...
Han har som sagt ingen telefon så det går inte att ringa och bestämma tid. Nu har han lite svårt att hålla ordning på dygnets timmar, gubben. Ibland ligger han och sover på dagen och hör naturligtvis inte när städpatrullen ringer på.
Så här drygt två veckor efter beslutet undrar jag stilla varför ingen har ringt mig tidigare om att det inte varit möjligt att komma in hos honom? Hur länge hade det dröjt om jag inte själv hade ringt hemtjänsten och undrat? Hade de bara låtit det hela bero?
Nu har jag skickat upp min egen nyckel till hans lägenhet för att de ska kunna gå in även om han inte öppnar själv. Så nu vore det väl attans om det inte ska kunna bli städat där.
Varför finns det ingen konkret uppföljning på sådana här saker i kommun/hemtjänst? Hur går det för de gamla gubbar och gummor som inte har någon anhörig som härjar i frågan?

Marknadsföring av ondo

Nu är jag riktigt arg.
Min far, 84, fick för någon tid sedan ett antal introduktionserbjudanden i form av "presenter" i form av kalsonger, strumpor, rakblad... ja, lite olika, som man prenumererar på om man inte säger nej. Han, som inte är riktigt hemma i hur saker marknadsförs nuförtiden, gjorde väl ingenting. Hämtade inte ut något från posten (var nu den är någonstans). Kom det något paket i hembrevlådan så öppnade han och tänkte inte mer på det.
Sedan kom fakturorna. Och eftersom han inte utnyttjat någon tjänst så betalade han inte.
Sedan kom inkassokraven. Gång på gång på gång.
Intressant är att flera av de företag som skickat på honom "introduktionserbjudanden" har olika namn, d v s firmor, men samma adress. Och inkassoföretaget, som under resans gång bytt namn, är detsamma för de olika företagen.
Fråga 1: Varför skickar företag erbjudanden om att "prenumerera" på kalsonger, strumpor o s v till en 84-årig man?
a) Hur många äldre män finns det som plötsligt lägger om rutinerna i fråga om underklädesanskaffning - om de ens måste skaffa några nya?
b) Hur många äldre män finns det som har stenkoll på vad som landar i brevlådan, vad som är harmlöst och vad som kan leda till obehagliga betalningskrav?
Kan det finnas någon inte helt rumsren affärsidé i bakgrunden?
Fråga 2: Hur många gånger går följderna av sådana här erbjudanden till inkassoföretag av obskyr sort?
Kan det finnas någon systematik i detta? - "Vi skickar ut småsaker som ska betalas oavsett vad, ni får inkassera, vi har båda vunnit på dealet".
Kan det finnas någon inte helt rumsren affärsidé i bakgrunden?
Jag tror tamejtusan jag måste vända mig till Plus-Sverker!

Damernas flärd

Köpte en Damernas Värld för att komma åt den medföljande deckaren. Och passade på att läsa tidningen först. Där har jag nu fått lära mig att sommarens klänningar ska vara drömska och flytande i både tyg och färger, samt gärna få kosta 32.000 kronor. Och att, enligt en annons, det nu kan vara roligt att ha mens, eftersom fodralen på bindorna kommer i 84 olika mönster att förgylla handväskan med. Jag säger då det.

Play it again, Sam... not

Vardagsmorgon: in i duschen och sedan på med radion under fixa-till-sig-för-dagen-fasen. Och varje morgon är det exakt samma låt som spelas när jag slår på radion. Varenda Eviga Morgon! Jag vet inte ens vad den heter, kanske ”Glory of love” eller så. Men det spelar ingen roll, poängen är att den spelas den gång på gång på gång under dagen och alltid ungefär halv 7 när jag kliver ur duschen.
Radiopratarna måtte ha världens minsta skivsamling, CD-lådan kan rymma max 10 plattor att döma av variationen i utbudet under dagen. De få utvalda låtarna blir fullständigt sönderspelade, efter tre dagars malande av samma och samma har man lessnat fullständigt.
Undrar vad artisterna tycker förresten. Efter att ha spelat in en fullängdsplatta får artisten bara höra en enda av låtarna spelas i radio. I och för sig bättre än att inte komma ut med någon låt alls, men det måste kännas tråkigt när 90 procent av ens arbete går världen förbi bara för att radiopratare inte vågar variera sina spellistor mer.
För att inte tala om all bra musik som inte spelas överhuvudtaget.

Berömmelseavdelningen

Idag hämtade jag ut receptbelagd medicin på Apoteket. Ingen väntetid, kommer fram till disken direkt, lägger fram mitt ID och efter koll i datorn har receptarien på fem röda sekunder fixat fram medicinen, skrivit ut etiketten och klistrat på den. Bara att gå till kassan och betala.
Det hela gick på en grisblink och receptarien var riktigt trevlig. Förr i tiden var man tvungen att ta en sväng på stan innan man kunde hämta ut något och personalen var ganska nedlåtande (kontentan av upplevelsen på passexpeditionen igår.)

Klagomålsavdelningen

Igår ansökte jag om nytt pass. På lunchen tog jag mig till närmaste passexpedition, den enda på mils avstånd. Tog en nummerlapp och konstaterade att ”det här tar nog tid”. Så jag gick till en butik några kvarter bort, köpte mig en lunchmacka som jag åt i godan ro i polishusets trädgård. Efter rundlig tid gick jag in igen och konstaterade att ”det här tar nog väääldigt lång tid”. Med det tempot skulle jag behöva vänta cirka tre timmar till. Eftersom en timme lunch redan hade förflutit så jag gav upp och åkte till jobbet.
Efter arbetstid åkte jag tillbaka, tog ny nummerlapp och väntade i ytterligare en och en halv timme. Kom fram till luckan och klarade av ärendet på kanske fem minuter (passfotot kommer att visa en Mycket Förgrämd Kvinna).
Passpolisen meddelade att passet blir klart om fem arbetsdagar och då kunde jag hämta ut det där. ”Hämta ut det här?? Kan man inte få det hemskickat, som med körkort??” Nej, det måste hämtas där.
Så nu har jag att se fram emot lika lång kötid för att hämta ut passet. Fråga: ska man verkligen behöva ta ut två halva semesterdagar för att skaffa ett pass?
På Polisens hemsida varnar man för långa köer, särskilt i början på veckan. Men om man nu vet om hur det brukar se ut, varför inte öka servicegraden genom att öppna några kassor till? Igår var mer än hälften stängda. Och varför är det så polisstationer som har befogenhet att utfärda pass?

Mer plast

När ska det plastkort komma, som man kan tanka in alla sina andra plastkort i? Tänk att slippa ha med sig diverse kundkort vid shoppingrundan, utan bara ett enda som innehåller alla butikernas bonussystem och så.
Ett skäl till att den utvecklingen inte har kommit till stånd är förstås att många kort måste kringgärdas av säkerhetssystem. Bankkort till exempel – där bankerna, vad jag förstår, inte kan komma överens om ett gemensamt system – eller andra kort som man kan betala med.
Men sådana kort som bara är till för att innehavaren ska registreras för köpebonusar till exempel, sådana skulle man ju kunna samla i ett och samma kort. Det vore ett steg i rätt riktning mot en tunnare och smidigare plånbok.
Jag borde nog ändra rubriken på detta till ”Mindre plast” istället!

Historien upprepar sig

Lustigt hur moden kommer tillbaka, förr eller senare. Just nu har turnyren, av alla fenomen, en renässans, om än rätt olika originalet.
Unga flickor klär sig i bulliga ballongkjolar och se bara på Gry Forsells äggvärmare till klänning på Sommarkrysset för ett par veckor sedan. Vi som växte upp på Twiggy-tiden måste lära oss att avvika från våra inlärda "mager-som-en-speta-är-bra"-normer. Det är förmodligen bättre för både kropp och psyke att det är helt i sin ordning att pösa ut lite. Snart kanske vi får Zornkullemått som högsta ideal igen. Det vore nog inte fel så länge som kurvorna inte kommer sig bara av chips och cola.
(Det sista sade jag bara för att jag tycker det är rätt tråkigt att se alldeles för många flickor i övre tonåren som har kroppar som ogräddade vetedegar och ungefär lika mycket kraft som en sådan… Synd på rara ärtor, om man säger så.)

All inclusive

I mars blev en veckas semestervistelse på sydligare och soligare ort äntligen av. Med stor tvekan bokade vi en ”all inclusive”-resa, mest av allt för att det var det enda som erbjöds just där och då. Alla måltider inklusive dryck ingick alltså i hotellpriset. Vilket naturligtvis är ett incitament till att stanna på hotellet istället för att besöka lokala restauranger. Det känns lite konstigt. En av poängerna med att resa utomlands är ju att stifta bekantskap med kulturen och mattraditionerna på resmålet.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.