I dagarna går det en TV-reklam som säger att tandkrämen ”Colgate Sensitive Multiprotection ger dig allt som alla andra tandkrämer gör – så byt idag, en gång för alla!” (eller något i den stilen).
Om nu Colgate Sensitive Multiprotection har alla funktioner – plackborttagande, vitgörande, fluor, milt mot tandkött… ja, allt vad det nu kan vara – så undrar man varför Colgate ändå har 14 (!) andra tandkrämsvarianter i sitt sortiment. Borde de andra inte ha blivit bortrationaliserade då mirakeltandkrämen Colgate Sensitive Multiprotection gjorde entré?
Eller om det nu är så att mirakeltandkrämen inte innehåller allt som alla andra tandkrämer innehåller, varför petar inte Colgate in allt det som alla andra tandkrämer innehåller i den? Så skulle vi slippa vi stå och vela framför 15 varianter i tandkrämshyllan i butiken nästa gång, andra märken oräknade.
måndag 10 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
”Åh, vad jag är kränkt!”
I Sverige blir vi ”kränkta” för minsta lilla. Jag råkar få en knuff i konsumkön – åååh, vad kränkande! Varje år ska jag deklarera min inkomst – hela skattesystemet är tamejtusan en kränkning av oss hederligt arbetande vanliga människor! Någon går före upp på bussen – vilken människa, jag blir så kränkt! Någon tittar på mig på ett menande sätt – ingen respekt, jag är kränkt, jag sticker kniven i honom!!
Nu har det kommit en ny bok om fenomenet, enligt uppgift en provokativ bok. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter den, av David Eberhard (Prisma). I beskrivningen av den står det: ”Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som en allvarlig kränkning av integriteten. Ju bättre vi får det, desto mer klagar vi.” Jag har inte läst den själv, men tycker det låter spännande.
Det är ju ett val man gör, att känna sig kränkt. Jag kan välja att anse att knuffen i konsumkön förmodligen var en olyckshändelse istället för en fysisk handling riktad mot min person. Jag kan välja att ”dom däruppe" antagligen inte kräver in min deklaration för att jävlas med just mig, utan för att fördela välfärden på ett så rättvist sätt som möjligt. Och så vidare. Det är i sanning konstigt att så många av oss väljer den väg som ger mest negativa känslomässiga påslag, nämligen att känna sig kränkt, istället för att se på omgivningen med positiva ögon. Vi kan anta att det hör samman med bristande självkänsla.
Respekt förresten, när blev att "visa respekt" synonymt med att vara rädd för någon? Respekt har blivit något man tilltvingar sig. Det var bättre när det var något man förtjänade.
Ps. Det är inte lätt att leva som man lär. Jag gick och kände mig kränkt i ungefär två år av en möbel som jag tyckte var i vägen. OK, den var verkligen i vägen i två år, men behövde jag känna mig kränkt för det? Troligen inte.
Nu har det kommit en ny bok om fenomenet, enligt uppgift en provokativ bok. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter den, av David Eberhard (Prisma). I beskrivningen av den står det: ”Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som en allvarlig kränkning av integriteten. Ju bättre vi får det, desto mer klagar vi.” Jag har inte läst den själv, men tycker det låter spännande.
Det är ju ett val man gör, att känna sig kränkt. Jag kan välja att anse att knuffen i konsumkön förmodligen var en olyckshändelse istället för en fysisk handling riktad mot min person. Jag kan välja att ”dom däruppe" antagligen inte kräver in min deklaration för att jävlas med just mig, utan för att fördela välfärden på ett så rättvist sätt som möjligt. Och så vidare. Det är i sanning konstigt att så många av oss väljer den väg som ger mest negativa känslomässiga påslag, nämligen att känna sig kränkt, istället för att se på omgivningen med positiva ögon. Vi kan anta att det hör samman med bristande självkänsla.
Respekt förresten, när blev att "visa respekt" synonymt med att vara rädd för någon? Respekt har blivit något man tilltvingar sig. Det var bättre när det var något man förtjänade.
Ps. Det är inte lätt att leva som man lär. Jag gick och kände mig kränkt i ungefär två år av en möbel som jag tyckte var i vägen. OK, den var verkligen i vägen i två år, men behövde jag känna mig kränkt för det? Troligen inte.
Tillbaka – tror jag...
Jag fick en snäll kommentar av en okänd läsare, om att det var länge sedan jag skrev. Och det var det ju. Tänkte försöka ta upp denna blogg med aningens mer regelbundenhet igen, även om jag aldrig kommer att kunna garantera en viss periodicitet. Men ett inlägg någon gång ibland ska jag väl kunna åstadkomma i alla fall.
fredag 20 februari 2009
Antikterrorn
Numera vågar man knappt peta på sina gamla prylar av rädsla att man ska råka putsa bort antikvärdet på dem. Antikrundan har beslagit oss med handklovar på något sätt och satt våra gamla prylar på piedestal. Därför var det avsnitt som sändes häromsistens befriande: en dam kom in med en schäslong (chaisse longue) av äldre snitt, kanske 1800-tal, snirklig och utsirad björkstomme, med rätt sliten klädsel i guld och blommigt.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.
tisdag 17 februari 2009
Kreativ förstörelse
Vad är konst egentligen? Två gånger på kort tid har konstfackelever råkar i blåsväder, eftersom de inte har samma syn som de flesta med- och motmänniskor på vad som är konst. En lade in sig på psyket och betraktade det som någon slags installation (?). En annan filmade en klottrares framfart i tunnelbanan. Bägge kostsamma historier för medborgarna.
För att överhuvudtaget något ska betraktas som konst måste väl ändå resultatet av den konstnärliga processen på något sätt tillföra något positivt i samhället. Något som de flesta bejakar och vill ha, eller åtminstone har förståelse för att andra kan vilja ha.
Det kan man väl knappast säga att de här konstfackelevernas konstnärliga processer har resulterat i. Det verkar snarare som om dessa personer saknar förmågan att skapa något värdefullt, men ändå måste få visa upp sig till varje pris.
(Här kommer jag osökt att tänka på en strandraggare på Rhodos för en himla massa år sedan. Ute på hopptornet drabbades han av väldigt jobbig konkurrens i form av svenska simhoppare. Vad skulle han göra för att återta uppmärksamheten??! Det enda han kunde tänka på var att dra ned badbyxorna till vristerna när han hoppade. Ganska patetiskt.)
Jag tycker nog att jag har en ganska tillåtande syn på vad som är konst, möjligen har jag lite svårt för gråtande barn och fiskargubbar och även sådant som äcklar på olika sätt, som den där utställningen för ett antal år sedan som bestod av använda kalsonger. Men jag vill inte stå för kostnaderna för kvasikonstnärers exhibitionistiska idiotier. De kan själva ta ansvaret för sin kreativa förstörelse (som är en ny, men förmodligen inte helt accepterad, konstgenre enlig en kännare) tycker jag, och stå för 100 procent av kostnaderna för sitt ”konstnärliga skapande”. Och helst städa efter sig också.
För att överhuvudtaget något ska betraktas som konst måste väl ändå resultatet av den konstnärliga processen på något sätt tillföra något positivt i samhället. Något som de flesta bejakar och vill ha, eller åtminstone har förståelse för att andra kan vilja ha.
Det kan man väl knappast säga att de här konstfackelevernas konstnärliga processer har resulterat i. Det verkar snarare som om dessa personer saknar förmågan att skapa något värdefullt, men ändå måste få visa upp sig till varje pris.
(Här kommer jag osökt att tänka på en strandraggare på Rhodos för en himla massa år sedan. Ute på hopptornet drabbades han av väldigt jobbig konkurrens i form av svenska simhoppare. Vad skulle han göra för att återta uppmärksamheten??! Det enda han kunde tänka på var att dra ned badbyxorna till vristerna när han hoppade. Ganska patetiskt.)
Jag tycker nog att jag har en ganska tillåtande syn på vad som är konst, möjligen har jag lite svårt för gråtande barn och fiskargubbar och även sådant som äcklar på olika sätt, som den där utställningen för ett antal år sedan som bestod av använda kalsonger. Men jag vill inte stå för kostnaderna för kvasikonstnärers exhibitionistiska idiotier. De kan själva ta ansvaret för sin kreativa förstörelse (som är en ny, men förmodligen inte helt accepterad, konstgenre enlig en kännare) tycker jag, och stå för 100 procent av kostnaderna för sitt ”konstnärliga skapande”. Och helst städa efter sig också.
lördag 24 januari 2009
En händig affärsidé
Jag har sett programmet Arga snickaren på TV och kom då på en möjlig affärsidé för duktiga hantverkare. Det är så många som vill reparera och renovera sina hem, men som inte har pengarna att hyra in hantverkare för att göra jobbet. Så då försöker de själva, med varierande resultat. Ofta blir det aldrig färdigt för man har tagit sig vatten över huvudet, kompetensen räcker helt enkelt inte. Tänk om man då kunde hyra in en snickar-/rörkrökar-/murar- e d "konsult"?! Alltså en hantverkare som kommer och jobbar någon eller ett par timmar och under tiden berättar allt om hur man gör, och man får ställa alla dumma frågor man vill. Efter den "kursen" så skulle man kunna fortsätta själv och göra färdigt, eller åtminstone komma en bra bit till på väg, utan att det kostar skjortan. Det vore guld värt – i alla fall för mig som tjej. Killar har ju som bekant lite svårare att ta hjälp…
onsdag 3 december 2008
Hoppla, vad hände?!
Nog verkar det som om ledningsgrupperna inom Ford och GM haft rätt dålig koll på själva verkligheten, det vill säga marknaden och siffrorna. Plötsligt (känns det som) är båda jättekoncernerna konkurshotade och måste sälja ut det som säljas kan. "Va, håller vi på att konka? Men hur gick det till??" De har envisats med att producera stort, tungt och törstigt – "cars for Americans!". Och säkert har röda siffror skrikit "Stopp och belägg!" i ett antal år redan. Synen på den egna gigantiska hemmamarknaden verkar gå mest på önskedrömmar. Även amerikaner känner ju förstås av bränslekrisen och klimatfrågorna, det är idag sånt som bränner i plånböckerna hos vanligt folk. Så asiaterna har fått öppet spelfält med sina mindre, bränslesnålare bilar. Synd bara att våra egna flaggskepp, Volvo och Saab, ska bli offer för biljättarnas brist på fingertoppskänsla och vanligt ekonomiskt bondförnuft. Å andra sidan är det kanske i slutänden inte så dumt att bli uppköpt av ett kinesiskt eller indiskt bolag.
söndag 16 november 2008
Fototriss – Skräp & sopor
Ja, skräp och sopor har vi väl alla vår beskärda del av. Den första bilden är från den stora skrotrensarhelgen på landet i somras. Vi var tvungna att ta traktorn till hjälp! Den andra får mig att fundera: Den som anstränger sig för att ta med ekologiskt kaffe ut i skogen, borde han/hon inte också ta med muggen hem? Den tredje gör mig glad och tacksam för att det faktiskt finns människor som håller rent efter oss andra! Se mer av Fototriss – tre bilder på ett tema – här: http://fototriss.blogspot.com/
Fredagsfärgen – blå
En ensam kråkunge som satt alldeles för långt bort för att min kamera skulle klara det. Men ändå. Detta är första gången jag deltar i någon fotoutmaning och alla är vi barn i början...Flera fredagsfärger hittar du här:
http://fredagsfarger.wordpress.com/
fredag 7 november 2008
Träningsschizofreni
Bara 100 meter från mitt jobb finns ett gym som jag har börjat gå på. Perfekt att kunna slinka in under lunchen. Det är fint och fräscht och supermodernt. Varje spring-, trapp- och roddmaskin är försedd med egen tv-/dataskärm. Vilket gör att jag idag, samtidigt som jag sprang bort fläsk på bandet, kunde drägla över Rachel Raes ursmaskiga kaloristinna scones, som hon bakade i sin tv-show. Lite förvirrande är det allt, det här med kroppen och begären och försakandet…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
