Idag hämtade jag ut receptbelagd medicin på Apoteket. Ingen väntetid, kommer fram till disken direkt, lägger fram mitt ID och efter koll i datorn har receptarien på fem röda sekunder fixat fram medicinen, skrivit ut etiketten och klistrat på den. Bara att gå till kassan och betala.
Det hela gick på en grisblink och receptarien var riktigt trevlig. Förr i tiden var man tvungen att ta en sväng på stan innan man kunde hämta ut något och personalen var ganska nedlåtande (kontentan av upplevelsen på passexpeditionen igår.)
torsdag 26 juni 2008
Klagomålsavdelningen
Igår ansökte jag om nytt pass. På lunchen tog jag mig till närmaste passexpedition, den enda på mils avstånd. Tog en nummerlapp och konstaterade att ”det här tar nog tid”. Så jag gick till en butik några kvarter bort, köpte mig en lunchmacka som jag åt i godan ro i polishusets trädgård. Efter rundlig tid gick jag in igen och konstaterade att ”det här tar nog väääldigt lång tid”. Med det tempot skulle jag behöva vänta cirka tre timmar till. Eftersom en timme lunch redan hade förflutit så jag gav upp och åkte till jobbet.
Efter arbetstid åkte jag tillbaka, tog ny nummerlapp och väntade i ytterligare en och en halv timme. Kom fram till luckan och klarade av ärendet på kanske fem minuter (passfotot kommer att visa en Mycket Förgrämd Kvinna).
Passpolisen meddelade att passet blir klart om fem arbetsdagar och då kunde jag hämta ut det där. ”Hämta ut det här?? Kan man inte få det hemskickat, som med körkort??” Nej, det måste hämtas där.
Så nu har jag att se fram emot lika lång kötid för att hämta ut passet. Fråga: ska man verkligen behöva ta ut två halva semesterdagar för att skaffa ett pass?
På Polisens hemsida varnar man för långa köer, särskilt i början på veckan. Men om man nu vet om hur det brukar se ut, varför inte öka servicegraden genom att öppna några kassor till? Igår var mer än hälften stängda. Och varför är det så polisstationer som har befogenhet att utfärda pass?
Efter arbetstid åkte jag tillbaka, tog ny nummerlapp och väntade i ytterligare en och en halv timme. Kom fram till luckan och klarade av ärendet på kanske fem minuter (passfotot kommer att visa en Mycket Förgrämd Kvinna).
Passpolisen meddelade att passet blir klart om fem arbetsdagar och då kunde jag hämta ut det där. ”Hämta ut det här?? Kan man inte få det hemskickat, som med körkort??” Nej, det måste hämtas där.
Så nu har jag att se fram emot lika lång kötid för att hämta ut passet. Fråga: ska man verkligen behöva ta ut två halva semesterdagar för att skaffa ett pass?
På Polisens hemsida varnar man för långa köer, särskilt i början på veckan. Men om man nu vet om hur det brukar se ut, varför inte öka servicegraden genom att öppna några kassor till? Igår var mer än hälften stängda. Och varför är det så polisstationer som har befogenhet att utfärda pass?
fredag 13 juni 2008
Mer plast
När ska det plastkort komma, som man kan tanka in alla sina andra plastkort i? Tänk att slippa ha med sig diverse kundkort vid shoppingrundan, utan bara ett enda som innehåller alla butikernas bonussystem och så.
Ett skäl till att den utvecklingen inte har kommit till stånd är förstås att många kort måste kringgärdas av säkerhetssystem. Bankkort till exempel – där bankerna, vad jag förstår, inte kan komma överens om ett gemensamt system – eller andra kort som man kan betala med.
Men sådana kort som bara är till för att innehavaren ska registreras för köpebonusar till exempel, sådana skulle man ju kunna samla i ett och samma kort. Det vore ett steg i rätt riktning mot en tunnare och smidigare plånbok.
Jag borde nog ändra rubriken på detta till ”Mindre plast” istället!
Ett skäl till att den utvecklingen inte har kommit till stånd är förstås att många kort måste kringgärdas av säkerhetssystem. Bankkort till exempel – där bankerna, vad jag förstår, inte kan komma överens om ett gemensamt system – eller andra kort som man kan betala med.
Men sådana kort som bara är till för att innehavaren ska registreras för köpebonusar till exempel, sådana skulle man ju kunna samla i ett och samma kort. Det vore ett steg i rätt riktning mot en tunnare och smidigare plånbok.
Jag borde nog ändra rubriken på detta till ”Mindre plast” istället!
torsdag 12 juni 2008
Historien upprepar sig
Lustigt hur moden kommer tillbaka, förr eller senare. Just nu har turnyren, av alla fenomen, en renässans, om än rätt olika originalet.
Unga flickor klär sig i bulliga ballongkjolar och se bara på Gry Forsells äggvärmare till klänning på Sommarkrysset för ett par veckor sedan. Vi som växte upp på Twiggy-tiden måste lära oss att avvika från våra inlärda "mager-som-en-speta-är-bra"-normer. Det är förmodligen bättre för både kropp och psyke att det är helt i sin ordning att pösa ut lite. Snart kanske vi får Zornkullemått som högsta ideal igen. Det vore nog inte fel så länge som kurvorna inte kommer sig bara av chips och cola.
(Det sista sade jag bara för att jag tycker det är rätt tråkigt att se alldeles för många flickor i övre tonåren som har kroppar som ogräddade vetedegar och ungefär lika mycket kraft som en sådan… Synd på rara ärtor, om man säger så.)
Unga flickor klär sig i bulliga ballongkjolar och se bara på Gry Forsells äggvärmare till klänning på Sommarkrysset för ett par veckor sedan. Vi som växte upp på Twiggy-tiden måste lära oss att avvika från våra inlärda "mager-som-en-speta-är-bra"-normer. Det är förmodligen bättre för både kropp och psyke att det är helt i sin ordning att pösa ut lite. Snart kanske vi får Zornkullemått som högsta ideal igen. Det vore nog inte fel så länge som kurvorna inte kommer sig bara av chips och cola.
(Det sista sade jag bara för att jag tycker det är rätt tråkigt att se alldeles för många flickor i övre tonåren som har kroppar som ogräddade vetedegar och ungefär lika mycket kraft som en sådan… Synd på rara ärtor, om man säger så.)
tisdag 8 april 2008
All inclusive
I mars blev en veckas semestervistelse på sydligare och soligare ort äntligen av. Med stor tvekan bokade vi en ”all inclusive”-resa, mest av allt för att det var det enda som erbjöds just där och då. Alla måltider inklusive dryck ingick alltså i hotellpriset. Vilket naturligtvis är ett incitament till att stanna på hotellet istället för att besöka lokala restauranger. Det känns lite konstigt. En av poängerna med att resa utomlands är ju att stifta bekantskap med kulturen och mattraditionerna på resmålet.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.
Nåväl, det visade sig att just det här resmålet inte var världens mest intressanta, varken kulturellt eller matmässigt – medan hotellet serverade fantastiskt bra mat, härliga bufféer, dygnet runt. Så där fick våra fördomar om All inclusive sig en törn.
Men det var egentligen inte det som detta skulle handla om, utan om det sätt som All inclusive-gästerna särskiljdes från andra gäster. ”Märkningen” alltså, det som gjorde att vi hade fritt fram i hotellrestaurangen.
Vid ankomsten fick vi varsitt band runt handleden – typ det som nyfödd och nybliven mor får på BB, fast illrött – nästan omöjligt att få av. Det var inte roligt. Kändes som att bära en dumstrut hela tiden. Plus att det faktiskt kändes lite äckligt, ungefär som att ha på sig en klocka alla dygnets timmar. Det vet ju var och en hur fräscht det blir under ett klockarmband efter en tid…
Idag borde det väl vara hur enkelt som helst att förse All inclusive-gästerna med ett plastkort i stället. Och sedan ha någon slags avläsare, mänsklig eller maskinell, som låter All inclusive-folket få tillgång till allt som ingår i deras vistelse.
Förmodligen kommer det att ta sin tid innan de sydliga charterresehotellen ersätter rumsnycklarna med plastkort, som ju mängder av affärsresehotell har gjort. Men om och när de gör det så blir det ju bara att tanka in bufférättigheterna i rumsnyckeln. Lätt som en plätt och inte ett dugg pinsamt för All inclusive-gästen.
fredag 14 mars 2008
Miljarderna rull... staplas
Miljarderna bollas hit och dit. "Skatteökningen förväntas inbringa staten en miljard kronor." "Kostnaderna för tunneln genom Hallandsåsen ligger på cirka 7,5 miljarder kronor (2003)." "Sverige beräknas få knappt 14 miljarder kronor i EU-bidrag under 2007."
Men hur mycket pengar är egentligen en miljard kronor? "En miljard" är ett svårt tal. Man tänker "hundra", så "tusen", så "hundra tusen", sedan "en miljon" och sedan... lägger man gärna till ytterligare en nolla bara i talföljden.
Men för att komma till en miljard från en miljon så krävs det tre nollor! 1 000 000 000 alltså. Tusen miljoner. Det går inte att föreställa sig. Om man inte gör sig en bild av det förstås:
Om man staplar ovikta hundralappar på varandra, hur hög blir då en stapel som innehåller en miljard kronor? Gissa. (Eller fundera ordentligt på det – hur hög blir till exempel en stapel med tio hundralappar? 1000 kronor alltså?)
Svar: En stapel med hundralappar som innehåller en miljard kronor blir i runda slängar en kilometer (1 km) hög! Det ger lite perspektiv.
År 2006 var Ingvar Kamprad god för ca 461 miljarder kronor. En hög med hundralappar drygt 46 mil rakt upp i himlen. Nu börjar det bli svårt att göra sig en bild av mängden igen. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivån...
Men hur mycket pengar är egentligen en miljard kronor? "En miljard" är ett svårt tal. Man tänker "hundra", så "tusen", så "hundra tusen", sedan "en miljon" och sedan... lägger man gärna till ytterligare en nolla bara i talföljden.
Men för att komma till en miljard från en miljon så krävs det tre nollor! 1 000 000 000 alltså. Tusen miljoner. Det går inte att föreställa sig. Om man inte gör sig en bild av det förstås:
Om man staplar ovikta hundralappar på varandra, hur hög blir då en stapel som innehåller en miljard kronor? Gissa. (Eller fundera ordentligt på det – hur hög blir till exempel en stapel med tio hundralappar? 1000 kronor alltså?)
Svar: En stapel med hundralappar som innehåller en miljard kronor blir i runda slängar en kilometer (1 km) hög! Det ger lite perspektiv.
År 2006 var Ingvar Kamprad god för ca 461 miljarder kronor. En hög med hundralappar drygt 46 mil rakt upp i himlen. Nu börjar det bli svårt att göra sig en bild av mängden igen. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivån...
lördag 8 mars 2008
Medial vridning
Brittiske Prince Harry tjänstgjorde som officer i Afghanistan, och uppenbarligen som en uppskattad och duktig sådan. När det blev känt, genom att någon läckte "nyheten", blev han per omgående hemskickad. Det var inget som han blev särskilt glad över, han ville fortsätta jobba tillsammans med sina medsoldater på platsen. Men beslutet är förståeligt, han är naturligtvis ett perfekt mål för terrorister, särskilt när han befinner sig på deras gata.
Det mest intressanta är dock det sätt som detta har ältats i brittiska media. Och ältats. Och ältats. Och det enbart på grund av att han fötts till en viss position i samhället, inte på grund av de insatser han gjort eller de upplevelser han haft. Sky News hade 10-minutersinslag (minst) varje timme förra veckan om det. Först angående det faktum att han faktiskt tjänstgjorde som officer i skarpt läge (vilket tydligen förvånade alla), sedan om hur saken skulle hanteras nu när den blivit känd, sedan om beslutet att han inte fick vara kvar i tjänst, sedan över hur han skulle hantera att han blev hemsänd, sedan över hur han kände för vad som hänt...
En kostymklädd reporter berättar in i tv-rutan att "Prince Harry now obviously and naturally has to get some time for reflection over his experiences of what is happening in Afghanistan". Säkert, och det är bra. Men alla andra killar i hans ålder som upplevt samma dramatik som utsända soldater i en fullständigt främmande miljö då? Vem uppmärksammar dem? Vad känner Harrys kompis George, som uthärdat exakt samma svårigheter, när allt fokus läggs på en enda person ur ett dittills samarbetande lag på platsen?
Kanske är det bra att händelserna i den delen av världen kommer in människors vardagsrum igen, och personifierat av en levande människa. Synd bara att det krävs någon som tillhör kungahuset för att media överhuvudtaget ska intressera sig för det fotfolk som fortfarande arbetar på att göra krigshärjade områden i världen normaliserade igen.
Det mest intressanta är dock det sätt som detta har ältats i brittiska media. Och ältats. Och ältats. Och det enbart på grund av att han fötts till en viss position i samhället, inte på grund av de insatser han gjort eller de upplevelser han haft. Sky News hade 10-minutersinslag (minst) varje timme förra veckan om det. Först angående det faktum att han faktiskt tjänstgjorde som officer i skarpt läge (vilket tydligen förvånade alla), sedan om hur saken skulle hanteras nu när den blivit känd, sedan om beslutet att han inte fick vara kvar i tjänst, sedan över hur han skulle hantera att han blev hemsänd, sedan över hur han kände för vad som hänt...
En kostymklädd reporter berättar in i tv-rutan att "Prince Harry now obviously and naturally has to get some time for reflection over his experiences of what is happening in Afghanistan". Säkert, och det är bra. Men alla andra killar i hans ålder som upplevt samma dramatik som utsända soldater i en fullständigt främmande miljö då? Vem uppmärksammar dem? Vad känner Harrys kompis George, som uthärdat exakt samma svårigheter, när allt fokus läggs på en enda person ur ett dittills samarbetande lag på platsen?
Kanske är det bra att händelserna i den delen av världen kommer in människors vardagsrum igen, och personifierat av en levande människa. Synd bara att det krävs någon som tillhör kungahuset för att media överhuvudtaget ska intressera sig för det fotfolk som fortfarande arbetar på att göra krigshärjade områden i världen normaliserade igen.
söndag 24 februari 2008
Barnsligt fånigt
Babysavetter är dekorerade med söta flodhästar, grodor eller andra ”barnsliga” motiv. Men hur ofta får babysarna egentligen se de där dekorationerna? Det är ju mamma eller pappa (eller någon annan vuxen) som hanterar rengöringssavetten och hon eller han vill knappast att lilla ätteläggen ska få tag i den. För då åker den per automatik in i munnen; varken gott eller nyttigt kan man tro. Så man kan undra varför savetterna är präglade med bilder? Inte är det för barnens skull i alla fall. (Hur många blöjbarn känner igen en stiliserad flodhäst när de ser en?) Rimligtvis borde det kosta en extra slant att gulla till savetterna. Ganska bortkastade pengar känns det som. Och detta var också en ovanligt fånig betraktelse, jag nästan skäms...
torsdag 7 februari 2008
Värdelöst vetande
Frågesportsprogram var tidigare ett av de roligare inslagen på TV. Det var innan kategorin ”kändisar” blev upphöjd till någon slags vetenskap. Att vid sidan om andra allmänbildningsämnen kunna koppla författare till böcker och regissörer och skådespelare till filmer och teater av någon kaliber, det är ju en sak. Men när det går att vinna massor med pengar bara genom att ha glott sig igenom TVs dokusåpor eller lusläst Hänt i veckan, då är det svårt att vara intresserad längre. Jeopardy och Postkodmiljonären och allt vad de heter har tappat i kvalitet, känns det som – och Besserwisser startade på noll redan från början. Nej, annat var det förr, på tidig Magnus Härenstam-tid. Säger en som faktiskt var med ”på riktigt” då.
Och en sak till. Hur kan det komma sig att frågorna på Kändis-Jeopardy alltid ligger på lågstadienivå? Ett skäl är kanske att deltagarna ska ha chans att tjäna så mycket pengar som möjligt eftersom pengarna ändå går till välgörande ändamål. Men nog vore det bra mycket roligare och väldigt mycket mindre pinsamt för dem om frågorna låg på en någotsånär kvalificerad nivå.
Och en sak till. Hur kan det komma sig att frågorna på Kändis-Jeopardy alltid ligger på lågstadienivå? Ett skäl är kanske att deltagarna ska ha chans att tjäna så mycket pengar som möjligt eftersom pengarna ändå går till välgörande ändamål. Men nog vore det bra mycket roligare och väldigt mycket mindre pinsamt för dem om frågorna låg på en någotsånär kvalificerad nivå.
lördag 19 januari 2008
Idrottsjargong
– Näe, vi är i bra form och samspelade, svarar den intervjuade lagledaren på första frågan.
– Hur kändes första halvlek?, frågar intervjuaren därpå.
– Näe, vi går ut och spelar vårt spel, det är vi inställda på.
– Hur tycker du att ert nyförvärv spelade?, undrar intervjuaren.
– Näe, han gör precis det han ska göra, stoppar deras anfallare tidigt på plan, de får inget utrymme så vi kan ta ledningen med 1-0, svarar lagledaren.
Har idrottsmänniskor, framförallt lagidrottarna, någon manual i intervjusvarsteknik? Så gott som alla börjar ju sina svar på ställda frågor med ett "nej" och fortsätter sedan med att redogöra för förloppet i presens även om det är förfluten tid som avhandlas. Intressant – det är bara dialekterna (allt från malmöitiska till ö-viksmål) som skiljer i intervjuerna, i övrigt är det i stort sett samma mönster hela tiden.
– Näe, vi är ju lagspelare, det kanske är därför vi pratar likadant allihop. Kanske lagledaren skulle förklara det hela.
– Hur kändes första halvlek?, frågar intervjuaren därpå.
– Näe, vi går ut och spelar vårt spel, det är vi inställda på.
– Hur tycker du att ert nyförvärv spelade?, undrar intervjuaren.
– Näe, han gör precis det han ska göra, stoppar deras anfallare tidigt på plan, de får inget utrymme så vi kan ta ledningen med 1-0, svarar lagledaren.
Har idrottsmänniskor, framförallt lagidrottarna, någon manual i intervjusvarsteknik? Så gott som alla börjar ju sina svar på ställda frågor med ett "nej" och fortsätter sedan med att redogöra för förloppet i presens även om det är förfluten tid som avhandlas. Intressant – det är bara dialekterna (allt från malmöitiska till ö-viksmål) som skiljer i intervjuerna, i övrigt är det i stort sett samma mönster hela tiden.
– Näe, vi är ju lagspelare, det kanske är därför vi pratar likadant allihop. Kanske lagledaren skulle förklara det hela.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
