Antikterrorn

Numera vågar man knappt peta på sina gamla prylar av rädsla att man ska råka putsa bort antikvärdet på dem. Antikrundan har beslagit oss med handklovar på något sätt och satt våra gamla prylar på piedestal. Därför var det avsnitt som sändes häromsistens befriande: en dam kom in med en schäslong (chaisse longue) av äldre snitt, kanske 1800-tal, snirklig och utsirad björkstomme, med rätt sliten klädsel i guld och blommigt.
Snart framgick att denna möbelmodell inte är så särdeles populär, alltså betingar den just inget värde trots ansenlig ålder. Möbelexperten frågade ägarinnan om hennes barn var intresserade av möbeln. ”Inte mycket”, erkände hon. ”Då tycker jag att du ska göra något kul med den!”, sade experten. ”Klä om den med något roligt tyg – gör valet av tyg till en tävling inom familjen – och se till att den kommer till användning!” Ägarinnan såg alldeles handfallen ut, hon hade nog inte väntat sig att få fullständigt fria händer att göra precis vad hon ville med den inbillat antika möbeln. Jag tyckte som sagt att det var befriande att man alltså inte måste betrakta varenda grej som har några år på nacken som konserverad i sin form.
Jag kommer förresten ihåg min mormors gröna schäslong, som hon hade vid telefonbordet. Det var väldigt bekvämt att sittligga i den och tala i bakelitapparaten i evighet. Den schäslongen skulle vara precis lika bekväm i ett modernt hem – man fick väl klä den så att den matchade mobiltelefonen.

Kreativ förstörelse

Vad är konst egentligen? Två gånger på kort tid har konstfackelever råkar i blåsväder, eftersom de inte har samma syn som de flesta med- och motmänniskor på vad som är konst. En lade in sig på psyket och betraktade det som någon slags installation (?). En annan filmade en klottrares framfart i tunnelbanan. Bägge kostsamma historier för medborgarna.

För att överhuvudtaget något ska betraktas som konst måste väl ändå resultatet av den konstnärliga processen på något sätt tillföra något positivt i samhället. Något som de flesta bejakar och vill ha, eller åtminstone har förståelse för att andra kan vilja ha.

Det kan man väl knappast säga att de här konstfackelevernas konstnärliga processer har resulterat i. Det verkar snarare som om dessa personer saknar förmågan att skapa något värdefullt, men ändå måste få visa upp sig till varje pris.

(Här kommer jag osökt att tänka på en strandraggare på Rhodos för en himla massa år sedan. Ute på hopptornet drabbades han av väldigt jobbig konkurrens i form av svenska simhoppare. Vad skulle han göra för att återta uppmärksamheten??! Det enda han kunde tänka på var att dra ned badbyxorna till vristerna när han hoppade. Ganska patetiskt.)

Jag tycker nog att jag har en ganska tillåtande syn på vad som är konst, möjligen har jag lite svårt för gråtande barn och fiskargubbar och även sådant som äcklar på olika sätt, som den där utställningen för ett antal år sedan som bestod av använda kalsonger. Men jag vill inte stå för kostnaderna för kvasikonstnärers exhibitionistiska idiotier. De kan själva ta ansvaret för sin kreativa förstörelse (som är en ny, men förmodligen inte helt accepterad, konstgenre enlig en kännare) tycker jag, och stå för 100 procent av kostnaderna för sitt ”konstnärliga skapande”. Och helst städa efter sig också.

En händig affärsidé

Jag har sett programmet Arga snickaren på TV och kom då på en möjlig affärsidé för duktiga hantverkare. Det är så många som vill reparera och renovera sina hem, men som inte har pengarna att hyra in hantverkare för att göra jobbet. Så då försöker de själva, med varierande resultat. Ofta blir det aldrig färdigt för man har tagit sig vatten över huvudet, kompetensen räcker helt enkelt inte. Tänk om man då kunde hyra in en snickar-/rörkrökar-/murar- e d "konsult"?! Alltså en hantverkare som kommer och jobbar någon eller ett par timmar och under tiden berättar allt om hur man gör, och man får ställa alla dumma frågor man vill. Efter den "kursen" så skulle man kunna fortsätta själv och göra färdigt, eller åtminstone komma en bra bit till på väg, utan att det kostar skjortan. Det vore guld värt – i alla fall för mig som tjej. Killar har ju som bekant lite svårare att ta hjälp…

Hoppla, vad hände?!

Nog verkar det som om ledningsgrupperna inom Ford och GM haft rätt dålig koll på själva verkligheten, det vill säga marknaden och siffrorna. Plötsligt (känns det som) är båda jättekoncernerna konkurshotade och måste sälja ut det som säljas kan. "Va, håller vi på att konka? Men hur gick det till??" De har envisats med att producera stort, tungt och törstigt – "cars for Americans!". Och säkert har röda siffror skrikit "Stopp och belägg!" i ett antal år redan. Synen på den egna gigantiska hemmamarknaden verkar gå mest på önskedrömmar. Även amerikaner känner ju förstås av bränslekrisen och klimatfrågorna, det är idag sånt som bränner i plånböckerna hos vanligt folk. Så asiaterna har fått öppet spelfält med sina mindre, bränslesnålare bilar. Synd bara att våra egna flaggskepp, Volvo och Saab, ska bli offer för biljättarnas brist på fingertoppskänsla och vanligt ekonomiskt bondförnuft. Å andra sidan är det kanske i slutänden inte så dumt att bli uppköpt av ett kinesiskt eller indiskt bolag.

Fototriss – Skräp & sopor

Ja, skräp och sopor har vi väl alla vår beskärda del av. Den första bilden är från den stora skrotrensarhelgen på landet i somras. Vi var tvungna att ta traktorn till hjälp! Den andra får mig att fundera: Den som anstränger sig för att ta med ekologiskt kaffe ut i skogen, borde han/hon inte också ta med muggen hem? Den tredje gör mig glad och tacksam för att det faktiskt finns människor som håller rent efter oss andra! Se mer av Fototriss – tre bilder på ett tema – här: http://fototriss.blogspot.com/

Fredagsfärgen – blå

En ensam kråkunge som satt alldeles för långt bort för att min kamera skulle klara det. Men ändå. Detta är första gången jag deltar i någon fotoutmaning och alla är vi barn i början...

Flera fredagsfärger hittar du här:
http://fredagsfarger.wordpress.com/

Träningsschizofreni

Bara 100 meter från mitt jobb finns ett gym som jag har börjat gå på. Perfekt att kunna slinka in under lunchen. Det är fint och fräscht och supermodernt. Varje spring-, trapp- och roddmaskin är försedd med egen tv-/dataskärm. Vilket gör att jag idag, samtidigt som jag sprang bort fläsk på bandet, kunde drägla över Rachel Raes ursmaskiga kaloristinna scones, som hon bakade i sin tv-show. Lite förvirrande är det allt, det här med kroppen och begären och försakandet…

Rapport från overkligheten

Rungande rubriker på löpsedlarna om ”vem som gör vad med vem” i dokusåpavärlden. Som om det vore en rapport från verkligheten, på samma sätt som rapporter från krigsdrabbade områden, jordbävningsorter och så vidare. Det är konstigt.
De stora mediaföretagen äger tidningar och TV-kanaler i en salig blandning. Kan det utgå order från koncernledningen att journalisterna längst ned i företagshierarkin ska haussa de egna kanalernas TV-program för att hålla tittartrycket och därmed reklamintäkterna uppe?
Och konstigast av allt – det intresse folk verkar ha av smörjan! Är det ett flyktbeteende, ett sätt att slippa den egna eländiga (?) verkligheten? Detta intresse driver förstås upp trycket från mediaföretagen. Som sänder/skriver mer och mer av samma sort. Så vi blir dummare och dummare. Och i vår dumhet måste fly ännu mer från vår simpla lilla värld. Och därför följa händelserna i overkligheten ännu mer… Det är synd om människan, som August Strindberg sade.

Automatik in absurdum

Nu tror jag att jag vet vad det mest onödiga i elektrisk mackapär-väg är hittills: Den automatiska pappershandduksskräpkorgen. Jag har sett flera, bland annat en inne på toaletten i omklädningsrummet i en av mina träningslokaler. En behållare med lock för använda pappershanddukar och annat skräp. När man för handen över ett avläsarfönster på lockets översida så öppnas det automatiskt. Man behöver alltså inte bekväma sig själv till att lyfta på locket för att slänga pappershandduken.
Jag tycker det är helt befängt, förstår inte vitsen alls. Är det för att man är rädd att den fysiska lyfta-lock-kontakten med behållaren ska bidra till bakteriespridning? Eller är det bara för att vi faktiskt ska slippa momentet Lyfta lock av rena bekvämlighetsskäl? För min del är i alla fall varken bakterierna eller omaket att lyfta locket tillräckliga skäl för att motivera ytterligare en energislukarstation inne på muggen.
Det nästan fånigaste av allt är att inne på ovannämnda toalett hänger också vanliga frottéhanddukar, som det verkar som om de flesta föredrar framför pappershanddukarna. Eftersom de hänger precis ovanför den automatiska skräpbehållaren så går det inte att använda dem utan att aktivera behållarlocket som då naturligtvis öppnas, helt i onödan.

Är Boxer-Robert finne?

Såg Parlamentet igår, deltagande ”politiker” var Henrik Dorssin, Claes Malmberg, Magnus Bettnér och André Wikström. Är den välkammade unge finlandssvensken André Wikström förebilden för Robert, han som är Boxers frontfigur?! ”Hej, Robert här.”, du vet. Eller har André haft Robert som förebild? (I så fall, varför?) André är i alla fall bra mycket roligare. Boxerreklamen var roligare innan Robert fick en kropp till sitt skyltdockeansikte.