Kanske det är för mycket

Ska man få något gjort så ska man be den som har mest att göra. Just nu är jag så trött att jag inte ens orkar gå och lägga mig. Ja, det var ju ett himla skojigt och viktigt inlägg. Någon dag ska jag fundera över sociala-medier-tsunamin.

Snart är det jul igen

Det roligaste med julklappar är att ge dem, har jag tyckt ända sedan jag före tonåren alltsomoftast började vinna ihop lite pengar på Mah Jong att spendera som jag ville.

Att fundera, leta och hitta precis rätt julklapp för just den person jag har i åtanke. Absolut målgruppsanpassning i liten skala. Reaktionen – ett mer eller mindre förvånat ”det här är precis det jag ville ha (men jag har inte förstått det tidigare)” med tillhörande ansiktsuttryck – är bästa julklappen för mig.

Julklappar utan hjärta och hjärna, bara för att det är jul och ”det hör ju till”… Näe, då är det bättre utan. Oavsett anledning, hur kul är det egentligen att få en Aladdin-ask från Statoil eller pliktskyldiga rosor? 

Malala – ett ljus för vissa att vara rädda för

Malala Yousafzai från Pakistan blev skjuten i huvudet av talibanerna 2012, då hon var 15 år. Skälet? Det främsta var att hon hade blivit känd för att tala för flickors rätt till utbildning. I stället för den tystnad som talibanerna väntat sig av attentatet kom motsatsen; ”out of that bullet came thousands of voices”. Malala valde att bli förgrundsfigur för den rörelse som talar för utbildning för alla, oavsett kön, religion, färg – även för talibanernas döttrar och söner – och hon har fått hela världen att lyssna. Det var inte den utveckling de som försökte mörda hade väntat sig. Så klart. De hör ju till dem som har den smala bild av verkligheten som brist på utbildning ger.

Som Platon sa:

Vi kan lätt förlåta ett barn som är rädd för mörkret; den verkliga tragedin i livet, är när män är rädda för ljuset.

Lyssna till Malalas tal i FN.

Metriken

Kan någon begripa varför inte det metriska systemet är infört worldwide? Nu är vi ju på rätt god väg på land, även om inte alla amerikanare har förstått poängen riktigt än – det kommer de säkert att göra sinom tid. Men på sjön? Ligger det någon slags sjöbjörnsprestige i att hålla kvar det gamla systemet?

De viktiga frågorna

Såg en film häromkvällen, feel good med mycket eftertanke. En av karaktärerna sade att vid livets slut möter vi var och en vid pärleporten (eller vilken port det nu kan tänkas vara) tre tibetanska munkar som ställer de viktiga frågorna, de vars våra svar kvalificerar oss – eller inte – att träda innanför porten. De frågorna är

1) Har du haft glädje i ditt liv?

2) Har du berett andra glädje i ditt liv?

Fråga 2 är förstås den riktiga knäckfrågan och väldigt mycket lättare att svara på å någon annans räkning än sin egen. Tål att fundera på, för egentligen betyder den väl

Har ditt liv egentligen haft någon mening?

Så länge sedan...

... det var sedan jag skrev något i denna blogg! Idag avslutas Ramadan, det är väl ett skäl så gott som något att ta upp äkta-plast-bloggandet igen (vad det nu kan ligga för logik i det...?). Nog är jag ute i de sociala medierna ändå, privat och ännu mer i jobbet, men äkta plast var ju inträdesbiljetten, testbloggen, läroplatsen, där jag tog mina första stapplande steg. Jaja, så jäkla bra på sociala medier har jag väl inte blivit under den tid som gått heller, men än se'n då? Den här bloggen ska ju behandla vardagliga trivialiteter. Det är just precis vad detta inlägg är. Återkommer inom kort. Hoppas jag.

Vem vill pussa en tuppkam?

Svenska tuppar föds upp med anledning av att deras kammar passar bra i läppförstoringspreparat. Himla bra för de som inte vill ha syntetiska fillers i läpparna, tuppkamsgelé är ju helt naturligt. Tuppen föds upp med onaturligt stor kam, som faller ned över ögonen, slaktas, resten av tuppen mals ner och blir minkmat. Än har jag inte sett någon pumpad plutmun som är värd mer än en snygg naturlig tupp.

Påsens poäng

Vad är egentligen poängen med att plocka upp sin hunds bajs i en påse om man ändå bara lämnar påsen på platsen hunden just gjorde sin lilla hög?

Så blind man kan vara

I afton har jag chattat med en kvinna ur en "tidigare konstellation" (barnens idrottsklubb – hon var också spelarmamma). Hon och hennes sambo var väldigt engagerade, deltog i alla arrangemang, killarnas matcher och så. Den perfekta familjen. Och nu, så här en sex år senare eller vad det är, så får jag reda på att den jättecharmige sambon/mannen i familjen misshandlade henne regelbundet och ordentligt. Hennes son (spelare i pojklaget) visste inte men kände på sig att något var fel. Barnens tränare visste. En annan lagförälder som var polis visste. Men kom det ut? Näe. Vi såg aldrig blåmärkena. Men hon levde med detta trauma länge, länge även efter separationen som ändå kom till stånd till sist. Varför är vi så blinda? Och flata? Självklart för att den drabbade inte kan/orkar/vågar flagga för att något är fel. Men kanske också för att vi hellre ser det vi vill se i våra sociala sammanhang. Den civila olydnaden lyste med sin frånvaro. Man kan skämmas för mindre.

Ensamhet

Man kan vara ensam på flera olika sätt, bra eller dåliga.

När jag hade skilt mig, och en tid före dess (en ganska lång tid), så var ensamheten guld värd, då var jag hel i mitt ensamma tillstånd.

Nu när jag har träffat en ny man och vi är åtskilda ganska långa perioder i taget p g a jobb, så är ensamheten ett ok, jag är halv när jag är ensam.